Sida 586
Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
300 karl madsen.
käpp. Detta porträtt är härligt i färgen och makalöst storslaget i hållningen. Rembrandt agerar ännu en gång österländing med det lilla som han har att agera med, storturken, en tusan till karl, bred, mäktig och myndig, laddad med kraft och energi. — Påfallande olik denna målning i karaktär var ett följande året måladt själfporträtt tillhörande hertigen af Buccleugh, måhända det mest melankoliska af alla Rembrandts själfporträtt. Han har slagit kragen upp omkring halsen och gnider sina händer som om han frös, frös rätt in i själen, blicken
under de sänkta ögonbrynen är sorgsen och irrande. Alla illusioner hafva brustit, alla beska sorger hafva frätt hans stora hjärta. — Från 1661 var det af själfporträtten, som var det besynnerligaste och måhända det allra bästa, det mest lefvande, det som är svårast att gå ifrån, svårast att se sig mätt på. Också här har han haft för afsikt att agera någonting, måhända en österländsk skeptisk filosof. Ett hvitt, gulran-digt kläde är bundet omkring hufvudet som en turban; det verkade för öfrigt icke olikt den hvita nattmössa, som Rembrandt bär på andra af de senare själfporträtten och
tjänade väl samma dubbla ändamål, dels att gifva en vacker färgfläck, dels att skydda hufvudet mot gikt. Han har tagit en pappersrulle i handen och stuckit in en dolk vid barmen. Han ser emot oss med högt upplyfta ögonbryn, så att pannan lägges i en otalig mängd små tvärrynkor. Uttrycket är ifrigt frågande, nästan hemskt frågande, som om man stode till doms inför mannen själf, som om han ansträngde sig för att läsa i ens hjärta och själ och verkligen kunde göra det.
Det är med denna blick Rembrandt har
sett på de präktiga män, som han just vid den.tiden skulle måla, förmännen för klä-desväfvarelaget, »de Staalmeesters». De voro blott hvardagliga borgare utan hög börd och rang men bottenhederliga och solidt duktiga män, som utan fruktan kunde stå Gud och världen till svars för sitt lefverne. Rembrandt har gifvit dem det bästa vittnesbörd, hans målning är det holländska borgerskapets apoteos. Dess motiv, ett styrelsemöte med uppgörande af bokslut, kan knappast i och för sig kallas särskildt rikt och intressant. Men målningen är i alla afseenden ett oförlikneligt mäster-
rembrandts själfporträtt. Tillhor lörd Kinnaird.
Källa: Project Runeberg ·
