Ord och Bild: 1895

I IO

HELENA NYBLOM.

utställningen, var Sonnes dekoration på Thorvaldsens museum ett af de få danska konstverk, som väckte deras sympati.

En deputation af dessa konstnärer sökte Sonne för att betyga honom sin beundran, men han tog icke emot dem. Sonne var redan då gammal och sjuk, och dessutom var han en högst anspråkslös man, som hade motvilja mot alla slags ovationer; troligen hade han därför, äfven under andra omständigheter, gömt sig undan hvilken hyllning som helst.

Man har sagt, att nästan alla konstnärer i sina arbeten till en viss grad göra sina egna porträtt. Man har observerat, att både målare och bildhuggare i sina alster ofta påminna om sin egen figur, ja, sina egna anletsdrag. Om detta ganska ofta slår in, så gäller det dock icke Sonne. Han målade taflor, som liknade hans själ (och det göra ju alla konstnärer), men Sonnes utseende var alldeles motsatsen till de figurer han målade. Kanske gjorde han sina gossar och flickor så långa och smala, just för att han själf var liten — ovanligt liten — och rätt undersätsig.

Hans ansikte var också fyrkantigt, med ett fyrkantigt skägg och starka, buskiga ögonbryn, hans händer korta och starka. När han talade, såg han ofta butter ut; det var kanske för att med en viss öfverdrifven manlighet försöka dölja den kvinnliga mildheten i sitt sinne. Men när han skrattade, strålade hela hans ansikte, och man såg alla hans starka, hvita tänder.

Han fick mycket lätt tårar i ögonen men skyndade sig alltid att skaffa bort dem och såg därefter dubbelt så butter ut. Han talade mycket litet och stötte ut orden i korta, bestämda satser, men hans handlingar voro idel deltagande. En trofastare vän för sina vänner än Jörgen Sonne kan man sällan finna.

Han kom ofta hem till oss om kvällarne, och såsom då bruket var i Köpenhamn kom han utan inbjudning, strax innan man skulle dricka té, och stannade ett par timmar. Under kvällens lopp sade han icke många ord, men han lyssnade med stor uppmärksamhet till samtalet omkring honom och skrattade ofta sitt smittsamma, hjärtliga skratt, som också kom hans ögon att tåras. Hans lilla, säkra figur, hans korta talesätt och hela väsen tycktes säga: »Jag är en man, en bestämd och kanske nästan en hård man. Jag är icke heller så liten. Jag är lika lång som de flesta och låter inte någonting röra mig.»

Och hans leende, hans blick och skratt sade: »Jag är idel hjärta, jag har bara så dumt lätt för att smälta i tårar. Se inte på mig! Jag vill helst, att ni skall tro, att jag är en riktig kosack!»

Men i sin konst förställde han sig icke. Där poserade han aldrig med att synas hård eller känslolös, utan lät hela sitt varma, barmhärtiga hjärta flöda i ständigt växlande uttryck af medkänsla för alla skälfvande mänskliga känslor.

Sonne höll mycket af ungdomen och trifdes bäst i de ungas sällskap. I flera af de familjer, där han var en ständig gäst, funnos unga flickor. Bland dem och deras väninnor fann man oftast Sonne, medan husets andra gäster samlades kring värd och värdinna.

Han var, hvad man på svenska menar med den allra snällaste »farbror». Det fanns hos honom aldrig något spår af att vilja göra sig yngre eller kurtisera. Han gick med de unga flickorna och med barnen som en god, trofast hund — må ingen missuppfatta detta uttryck! — för att leka med dem och beskydda dem mot alla faror. Men ungdomen är icke alltid tacksam, och det gjordes ofta lika mycket skämt med Sonne som med en stor, snäll hund, på hvilken somliga af de små rida,