Ord och Bild: 1895

DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3 O-TALET.

IO9

som andra draga i öronen och åter andra vilja förmå att göra konster.

Sonne hade en ängels tålamod med alla, och han kunde skratta åt de lustigheter, som sades om honom själf, alldeles som om de vore sagda om en annan.

En afton sade en ung dam till honom, då det ringde: »Nu, Sonne, är jungfrun här med själen för att bära dig hem.» Men icke ens denna spydiga häntydning på Sonnes lilla figur kunde göra honom förargad. Hon, som sade det, hade så vackra, violblå ögon och gula lockar och höll för resten af Sonne som af en far.

Till en af de familjer, af hvilka Sonne mottog beställningar, skulle han måla en tafla, föreställande några unga damer, som voro familjens väninnor. Sonne valde ett motiv från Strandvejen, hvarifrån man ser hafvet nedanför en sluttning. På denna sluttning grupperade han de unga damerna åskådande solnedgången. Och då Sonne icke gärna kunde undvara erotik i sina taflor — hans lif hade haft så föga däraf -—, satte han en ung herre, som ingen af oss var förälskad i, ett stycke längre ned på sluttningen. Sonne blef sedan mycket plågad af oss alla unga flickor, som frågade honom, hvilken af oss han hade tänkt sig sitta och smäkta för den unge herrn, ty det var då ett stort misstag! — och så hånade vi honom.

Då Sonne målade denna tafla, hade han oss i tur och ordning till modeller, och han visste då icke hur väl han ville oss. I sina ungkarlsrum lefde han i största enkelhet, men när vi kommo, skulle det vara fin frukost, och Sonne hade rampfeber af ängslan, att icke allt skulle vara godt nog. När man sedan satt modell, torkade han hvar femte minut svetten af pannan och såg orolig och olycklig ut, och när man frågade honom, hvad som

felades honom, svarade han med darrande röst:

»Jag är så förskräckligt rädd att trötta er! Säg för all del till, när ni vill hvila er!»

Han var raka motsatsen till Marstrand, som, fullkomligt hänsynslös beträffande tiden, kunde låta en sitta i många timmar utan att få röra sig och utan att han tänkte på att, man skulle behöfva hvila.

Sedan jag lämnat Danmark, förgingo flera år utan att jag återsåg Sonne. Då jag träffade honom igen, var han det oaktadt till sitt utseende alldeles oförändrad. Det frapperade mig, så att jag utbrast:

»Nej Sonne, du är ju alldeles lik dig själf!» hvarpå jag fick det buttra svaret:

»Ja, hvem skulle jag annars vara lik?» och så skrattade han med tårar i ögonen.

Hela Sonnes lif förflöt i det stilla. Han gifte sig aldrig och tog föga del i det offentliga. Han lefde för sitt arbete och för sina vänner och var bådadera trogen till det sista. Trofasthet, mildhet och manlighet voro hufvuddragen i hans karakter.

Det har funnits en tid efter honom, då man såg konstens hufvuduppgift i ett noggrannt återgifvande af naturen. Nu, då man fått mera öppet öga för konstens poesi, skall man kanske lära sätta värde på Sonnes kompositioner, ty han var en sann diktare-natur. Hàn kunde icke teckna och måla så bra som många målare nu förmå, men han var en personlighet, och han använde de medel, som stodo honom till buds, till att göra intryck på betraktaren.

De målare, som nu äga större medel i sina händer, böra icke ignorera eller underskatta detta vetande, som tiden bragt dem. Besitta de en så fin, poetisk känsla som Sonne, skola de kunna måla sådana taflor, som Sonne 'önskade att kunna måla.