Ord och Bild: 1895

I IO

HELENA NYBLOM.

Han ägnade naturen ett grundligt studium, som säkert har kommit hans efterföljare till nytta, men han skildrade icke naturen på ett oförgätligt sätt, därför att han icke afspeglade den i en särskildt själfull eller poetisk konstnärspersonlighet. Det fanns hos honom kärlek till naturen, glädje öfver att lefva i den och gömma dess sommarintryck för vintern, men han hade ingen fantasi, och hans taflor göra därför ett tämligen prosaiskt intryck.

Den stora genklang hans konst väckte berodde troligen därpå, att danskarne i allmänhet icke ha mycken fantasi utan betrakta naturen snarare som en omgifning, hvari det är angenämt att lefva, än som en tummelplats för poetiska föreställningar.

Den moderna målarskolan i Danmark, som à tout prix vill vara fantastisk, visar allra bäst, huru föga medfödd fantasi de danska målarne ha, och intet låter sig så litet förvärfva som fantasi.

Skovgård ansträngde sig icke med att frambringa något, hvartill han icke var mäktig. Han gaf hvad han hade och arbetade i största ärlighet, så som hans genomuppriktiga och sanningsäl-skande personlighet bjöd honom. Skovgård var typen för en dansk — icke för en köpenhamnare.

Han var född på landet — och han hade en dansk bondes tysta, inåtvända väsen. Allt, som ville synas utan att vara något, var honom till den grad emot, att han för sin egen del ville synas betydligt mindre, än han var.

Om han icke hade något att säga, teg han. Han var alldeles likgiltig för huru han var klädd, endast han fann det praktiskt för sitt arbete.

Han hade ett vackert hem, där han med sin intelligenta och begåfvade hustru lefde ett tillbakadraget, stilla lif. De voro båda mycket skickliga i all slags konst-

slöjd och förskönade därmed sin omgifning. Skovgård var eftersökt som rådgifvare och hjälp att teckna mönster till broderier, porslinsmålning och dekorationer af alla slag. Allt, hvartill han inom detta område gaf teckningar, var på sätt och vis skickligt och vackert men enformigt och lätt igenkännligt, liksom allt danskt dekorationsarbete från den tiden.

Så godt som alla bildade familjer i Köpenhamn hade sina hem dekorerade ungefär på samma sätt. Skovgård hade, liksom alla hans samtida i den danska konstnärsvärlden, lefvat flere år i Italien, fastän han, då han fick anbud på sitt första resestipendium, vägrade att begagna sig däraf, enär han föredrog att stanna i Danmark.

Jag erinrar mig icke att ha sett något italienskt landskap af honom. Vistelsen i Italien använde han företrädesvis till att göra bekantskap med den stora ita lienska konsten, och han kom därigenom i besittning af en konstnärlig kultur, som knappt kan uppnås på annat sätt än genom ett längre samlif med de stora konstverken i deras eget hemland.

När Skovgård talade om Michel Angelo, kallade han honom alltid »Mickel» kort och godt, och detta uttryck är betecknande för, huru Skovgård tog allt på ett lugnt, gemytligt, själländskt sätt.

Han hade icke ett spår af patos, mysticism eller musikalisk poesi i sin konst, och liksom alla typiskt danska fann Skovgård lätt, att allt sådant, som höjcle sig öfver den jämna slättlinien, var »Skaberi».

Medan Marstrand kunde vara mycket språksam och då utomordentligt intressant, kunde däremot Skovgård tiga, tiga i långa timmar utan att det såg ut som om han ville försöka afbryta denna tystnad. Medan Sonnes uttryck deltog i