Ord och Bild: 1895

DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3 O-TALET.

IO9

samtalet omkring honom, såg Skovgård snarare ut som om han blott sysselsatte sig med sina egna tankar men hade mycket nöje däraf.

Hans uttryck växlade mellan något humoristiskt och något sorgset. Han hade ett rundt ansikte, små lifliga ögon och en rörlig mun med friska, hvita tänder. Hans hår var rundklippt öfver pannan (på samma sätt, som bondpojkarna klippa sig efter en spilkum), och när han såg bekymrad ut, drog han sina bågiga, rödgrå ögonbryn alldeles upp under hårfästet.

I umgängeslifvet trifdes han icke. Han satt helst i ett hörn, klädd i en röck, som såg ut att vara för stor för honom, och såg bekymrad ut. I sitt hem gick han oftast i en grå, stickad tröja, och när han icke målade, var han alltid sysselsatt med något arbete till hemmets nytta eller förskönande.

Då jag var helt ung, mötte jag en dag Skovgård på »Volden», och som vi hade samma väg, följdes vi åt.

Sedan vi en stund hade gått tysta, såg Skovgård på mig från sidan med sitt klipska leende och sade:

»Vi ha fått främmande.»

»Jaså — långt bort ifrån?» frågade jag.

»Nå —■ åhja — långt ifrån — på sätt och vis», svarade han.

»Stanna de länge?» frågade jag, då jag tyckte, att pausen blef för lång.

»Det veta vi inte, men vi hoppas det», svarade Skovgård.

Äter en lång paus.

»Vi hade önskat så mycket, att de skulle komma», började Skovgård åter, som tydligen endast sysselsatte sig med denna tanke.

»Nej men hvad är det, Skovgård — du ser så underlig ut», utbrast jag.

Skovgård smålog. »Jo — ja — jo. — Georgia har fått en gosse.»

Det var så han underrättade mig om

sin förstfödde sons länge efterlängtade ankomst.

Skovgård målade om sommaren en mängd studier och utförde om vintern ett par stora taflor efter några af dem.

Efter Skovgård har det funnits en tid, då landskapsmålarne så mycket som möjligt ha sökt att måla sina taflor färdiga efter naturen. Luft- och ljusstudiet har länge varit landskapsmåleriets brännande fråga, och landskapsmålarne ha föredragit ett skisseradt återgifvande af naturen, måladt i det ögonblick, då en flyende ljusverkan visade sig, framför en mera utförd tafla, som ju till största delen måste göras på fri hand. Nu är det åter ett omslag. Landskapsmålarne vilja nu helst nyttja sina naturintryck och naturstudier som stomme till poetiska fantasier och äro därför i behof af större frihet gent emot naturen, och dessa försök komma utan tvifvel att gå i en ständig kretsgång, då naturen icke lätt låter sig fånga.

Samma belysning öfver ett landskap samma solnedgång eller morgonljus, samma molnformationer eller dimmor visa sig kanske blott en enda gång, och huru friskt än en målare griper det ögonblickliga, skall han alltid nödgas att delvis fullända ett landskap ur minnet.

Realismen har därför »par la force des choses» tvungits att erkänna, att naturstudiet ensamt icke är nog. Minnet och fantasien måste tagas till hjälp, enär naturen är en nyckfull modell, som ej har lust att »sitta» mer än en gång för en landskapsmålare. Men att nu åter förkasta naturstudiet är det samma som att uppge de eröfrade provinserna, hela detta luft- och ljusrike, hvari den store diktaren Corot har inträngt, och dit han visat vägen åt andra.

All dikt verkar genom medel, och en landskapsmålares medel är hans noggranna kännedom om naturen. I sin skildring