Ord och Bild: 1895

I IO

HELENA NYBLOM.

af naturfenomenen inlägger han sina subjektiva tankar och känslor.

Att förkasta materialet är att uppgifva uttrycksmedlen, det vill säga sambandet med åskådaren.

Det är lika meningslöst, som om en musiker ville spela på en stum klaviatur. Han kunde kanske då beröra undersköna harmonier, men ingen kunde höra dem.

Skovgård målade icke inifrån och utåt. Han hade icke det diktarbehof, som griper efter materialet för att därmed tolka sina hemliga känslor. Han frapperades af de yttre fenomenen, höll af dem och studerade dem med beundran och vördnad. Man får så sällan den fulla harmonien mellan poetisk begåfning och kunskap. All yttring af begåfning gläder, men i all konst gäller det också att kunna, och Skovgård kunde mycket och var i sitt slag en betydande konstnär.

Bildhuggaren Bissen, hvars namn länge i Danmark nämndes närmast efter Thorvaldsens, var också under många år en af Danmarks mest firade auktoriteter inom konstnärsvärlden.

Han var född i Holstein och öfvervann aldrig en liten, nästan omärklig brytning, som för en dansk röjde, att han icke var dansk-född. Men denna obetydliga påminnelse om det tyska språket, som var hans modersmål, var också det enda o-danska hos Bissen. Han var en flammande patriot, och han hatade tyskarne så som man gjorde det i Danmark efter 1848 års krig, med ett hat, hvari ingick hämndkänsla.

En bunden häftighet, som då och då kunde slå ut i låga, var visserligen en sida af Bissens naturel, men han gjorde hufvudsakligen intryck af en stillsam, lugn, utomordentligt anspråkslös man.

Hans stora rykte inom Danmark imponerade aldrig på honom själf.

I större sällskap teg han alltid, och det såg ut, som om han hade kommit dit af ett misstag. Hans lif förflöt i hans atelier och i hans lilla trädgård längst nere vid Fredriksholms kanal, där Bissen bodde under många år. Köpenhamn har mycket få trädgårdar — jag menar nu det centrala Köpenhamn, förstäderna äro villastäder. Därför verkade Bissens bostad som en liten blomstrande oas midt inne i den heta, steniga staden.

Man stannade vid en liten dörr i en mur, som vetter ut mot Fredriksholms kanal. När man ringde på klockan, fick man alltid vänta litet, innan en jungfru kom ned öfver gården för att öppna. Så gick dörren upp, och man var i Italien, till den grad liknade den lilla gården en af de blomsterprydda romerska gårdarne.

Den var liten i omkrets, belagd med stenplattor och skuggad af vinrankor. Ett plank till vänster skilde den från en annan gård, öfver hvilken träden lyfte sina kronor. Till höger var ingången till boningshuset, och där stodo i stora baljor lager, myrten och cypresser. Dessutom var där ett virrvarr af blå lobelior, röda geranier, nejlikor och nerier, och den svala luften under löfverket och allt det glittrande solskenet på blommorna voro som hälsningar från södern.

I bakgrunden af gården förde en dörr ut till den lilla trädgården, som var alldeles full af rosor, och hvarifrån vinrankan snodde sig upp kring alla fönster. Från denna trädgård kom man in i en mindre trädgård, där bikuporna stodo, och hvarifrån man hade nedgång till den stora ateliera. Bissen älskade djur och växter, och allt hvad han planterade tycktes vilja växa och trifvas. På de soliga sand-