Sida 156
Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder
146
ELLEN KEY.
Och i sanning: hvarthän än den unge Goethe väntat att solspannet skulle länka färden — icke hade det varit till den plats, dit det i och genom resan till Weimar 1775 förde honom: som en regerande furstes främste rådgifvare. Men en gång kommen på denna plats, sökte Goethe motsvara den afundade utmärkelsen genom ifrig verksamhet på alla de mångfaldiga områden, som så småningom lades under hans öfverinseende.
Goethe fann under denna alltjämt ökade arbetsbörda olägenheten af att bo utanför staden men kunde ej förmå sig att lämna Gartenhaus förr än efter långt besinnande. Slutligen meddelar dock hertiginnan Amalia Goethes mor, att dennas älskade Hätschelhanz ändtligen i nåder resolverat sig att hyra ett hus i staden och att hon, hertiginnan, skall skaffa honom nya möbler, emedan han är så hübsch, f ein wid gut, och att fru Aja skall vara så vänlig och skicka prof på möbelsitser för detta ändamål.
Huset vid Frauenplan (nu Goethe-platz), hvilket Goethe först som hyresgäst och sedan som ägare bebodde — från juni 1782 till sin död 1832, således nära femtio år — hade vid inflyttningen ej sitt nuvarande utseende. Karl August lät bygga om det, medan Goethe var borta under den franska kampanjen, och det var endast småningom Goethe hade råd att skaffa de samlingar och ge huset den utstyrsel, som syntes dåtidens Weimar »palatslik». Efter Goethes död hade hans sonsöner den svåra uppgiften att med otillräckliga medel hålla huset vid makt, och de lefde därinom i skygg tillbakadragenhet, som korsdragare af ett stort namn. Först sedan 1887 är Goethes hem — genom arfvingarnes och den storhertigliga familjens dispositioner samt Goethe-föreningens nit — förvandladt till ett nationalmuseum, som ger en trogen bild af Goethes hem under hans längsta
lifsskede. Det förfall, tiden sedan 1832 medfört, har med varsamhet blifvit af-hjälpt; en del för Goethes lif belysande porträtt och kuriosa hafva blifvit inför-lifvade med samlingarne, men ingendera delen har rubbat äktheten af helhetsintrycket i Goethehaus. Härutinnan, lika väl som med afseende å de minnesrika platser, hvilka jag i föregående artikel skildrat, hafva ej blott en lefvande pietet utan ock lyckliga tillfälligheter varit medverkande vid bevarandet af samtidighetsintrycket. De platser, där minnena om Goethe äro rikast, hafva blifvit skonade såväl från eldens som nydaningarnes ödeläggelse. Endast den lilla hyddan på Kickel- (äfven Gickel-)hahn har, i vår tid, brunnit upp, och det är således en eftergjord, icke en äkta hydda, till hvilken där vallfärdas.
Elden hade förstört slottet i Weimar, innan Goethe kom dit, men det reste sig på nytt under hans öfverinseende, och endast några minuters väg från detta ligger Goethehaus, så att efter Goethes inflyttning till staden hade Karl August honom ständigt lika nära, som när de bodde midt emot hvarandra på ömse sidor om Ilm.
Karl Augusts ofvan nämda ombyggnad är orsaken att en bild saknas af Goethes miliö under tiden omedelbart före och efter den italienska resan, — medan man i Gartenhaus äger den yttre värld, öfver hvilken Goethes ande göt sitt klaraste morgonljus och i det nuvarande Goethehaus den omgifning, öfver hvilken middagens solflöde och aftonens glöd strömmade rikast.
Under de resan närmast föregående åren saknar Goethe dagligen och djupt sin fridfulla bostad i Gartenhaus. Med förlusten af denna, säger han, har en af de båda trådar brustit, som hållit honom fast i Weimar, och nu var det blott fru v. Stein, som band honom där:-
Källa: Project Runeberg ·
