Sida 157
Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder
FRÅN GOETHES VÄRLD.
I47
Gewiss ich ware schön so ferne, ferne Soweit die Welt nur offen liegt, gegangen, Bezwängen mich nicht übermächt'ge Sterne, Die mein Geschick an deines angehangen, Dass ich in dir nun erst mich kennen lerne; Mein Dichten, Trøchten, Hoffen und Verlangen Allein nach dir und deinem Wesen drängt, Mein Leben nur an deinem Leben hängt.
Men samtidigt täres han af den »själens hemsjuka» till Italien, som slutligen gjorde honom ur stånd att se på en gravyr från detta land eller att öppna en latinsk bok (utom sin lifsbok, Spinozas Etik), en hemsjuka, hvilken gaf sig uttryck i Mignons sång, som bekant diktad innan Goethe sett Italien. Men jämte hans längtan till detta land medverkade flera andra orsaker till att resan 1786 — nästan lik en flykt — slutligen blef af. Främst bland dessa orsaker torde varit, att han nu kände intensiteten i sin känsla för fru v. Stein som en sjukdom, ett slags själens stelkramp, och att han sökte frigöra sig från densamma genom nya intryck. Till Italien kom han — som andra furstar, när de söka att vinna kärlek för sin egen skull — inkognito: Goethe ville, ostörd af sitt rykte, äga Italien för sig själf. Från denna resa återkommer han i alla afseenden född till nytt lif. Förhållandet till fru v. Stein blir ett af de många vittnesbörden om att kärleken ofta växer, ju mer den ger, men tynar, ju mer den mottager. Fru v. Stein, som med hvarje år allt mera gått upp i förhållandet till Goethe, återfinner i honom icke älskaren, endast vännen. Att hon, hvilkens känsla icke undergått någon metamorfos, ej antog Goethes vänskapsförslag — den insolventa kärlekens vanliga tioprocentsackord — var naturligt. Men onaturlig och oskön är hennes bitterhet, i synnerhet som hon bort säga sig, att hon, den äldre, bundna kvinnan, varit den främsta anledningen, att Goethe ej i Corona Schroeter erhöll en honom värdig hustru eller det hem,
som nu en annan, af fru v. Stein djupt föraktad varelse beredde honom.
En sommarmorgon 1788, kort efter Goethes hemkomst från Italien, mötte han i parken, på väg till Gartenhaus, Christiane Vulpius, som räckte honom en böneskrift.
Han skildrar henne som ... »ein bräun-liches Mädchen, die Haare fielen ihr dunkel und reich tiber die Stirne herab», en sund, yppig gestalt, ett varmt, soligt väsen, i hvilket diktaren såg en återglans af det italienska folk, han med så djup saknad lämnat. Och snart knyter han med henne det samvetsäktenskap, hvilket gjorde henne till den i hans hus ordnande »lilla väninnan», som hans mor kallar henne i sina hjärtliga bref. Sedan Christiane 1789 blir mor till en son, flyttar hon helt in i Goethes hem och intar där en husmors och hustrus plats, en helt annan hustru än den till sin karakter så ädla, sitt gemüth så rika, af alla Goethes intressen besjälade Corona kunde blifvit. Men under Goethes dåvarande utvecklingsskede — fylld som han var af söderns och antikens naiva naturlighet och friska sinnlighet, hvilka i hans eget väsen ägde så full motsvarighet — synes Christiane bäst hafva motsvarat hans erotiska kraf. Och äfven när hon ej längre gjorde det, hämtar Goethe ur förhållandet till Christiane, som ur alla andra, hvad det dock hade att gifva af positiv lifshjälp. Han finner denna hjälp i hennes naiva enkelhet, hennes anspråkslösa glädtighet, hennes verksamma sträfvan för hemmets trefnad och hennes lyckliga hand med alla därtill hörande sysslor. Christiane hade därjämte ett naturligt godt förstånd och intresse för Goethes verksamhet, särskildt den naturvetenskapliga. Hon hade varit arbeterska på en blomfabrik, innan hon lärde känna Goethe, och kanske har hon särskildt för blomstren haft det sinne, som kom Goethe att åt henne
Källa: Project Runeberg ·
