Ord och Bild: 1895

270

HELLEN LINDGREN.

ernås män med makt och inflytande söker man hålla sig obesmittad af tidsströmningarna. Det lyckas ej; uppkomlingar med nya obekanta namn taga en ledande ställning, man vet ej huru. Det är den nya tiden. I affärsvärlden taga de judiska bankirerna ej blott ledningen af affärerna utan intaga till och med sin plats i det sedan gammalt som ointagligt ansedda aristokratfästet Faubourg Saint-Germain, i kammaren bullrar oppositionen trots alla märens och prefektens bemödanden att ge valen en välsinnad riktning, i krigföringen gäckar nederlaget i Mexico alla traditioner om det första kejsardömets gloire och om »den oöfvervinneliga armén». Kotterivärlden, som hittills härskat, känner sig villrådig, om den skall underhandla eller trotsa; jag menar med kotterivärlden den gamla intelligensens stamhåll, som utgöres af de slutna kretsar, hvilka bildas inom hägnet af de erkända fashionabla salongerna, de artistiska ateliererna, de lärda och vittra akademierna med manér, skolor, slagord, traditioner och prisbelönade, ofta stora talanger. Alla dessa, som hittills ha sett ned på mänskligheten utom som på plebs, börja nu känna en viss fruktan för dessa revolutionsmän med lössläppt individuel kraft, som på alla områden uppträda och göra lycka.

I denna brytningsperiod får Zola sina ungdomsintryck och icke minst af romantikens svärmiska undervärld. Och må man lägga väl märke till detta: romantiken hade väl sin aristokratiska individualism, som gjorde diktaren till ett högre väsen, men den hade också sin idylliska individualism, som var en protest mot det arbetsslafveri, som gjorde individen till maskin, i stället för att han förut varit en fritt kännande varelse; romantiken påvisade, huru lyckligt det var förr, när man ej behöfde lyda kommandoord, men när man lefde inom familjen eller sin krets, hvars medlemmar behöfde sin särskilda luft och jordmån för att kunna trifvas och blomstra, mot nu, då den nya, allt uppslukande, stora, universela arbetsstaten antingen nivellerade alla eller gynnade de stora, nyskapade förmågorna, amerikanismens selfmade men, dessa, som med ett enda sLag nådde lyckans höjder, som kämpade sig fram med näbbar och klor, ofta samvetslösa framgångens pirater, hvilka togo lifvet som ett byte. Romantikensideal varbåde

ett månskensideal och ett herdelifsideal, och inför de praktiska kraftnaturerna bleknade det idealet, tills det blef blekare än allt blekt. Man hånade romantikerne som efter-blifne i lifvets strid, men desse efterblifne kände likväl, att äfven de hade sin rätt. Hvarför skulle man trampa dem i stoftet, därför att de ej orkade med hela bördan af det moderna samhällslifvet med dess kapplöpning om makten och dess marknadsvimmel? Hvarför skulle deras kamp för skönheten, friden och idyllen tagas som en löjlig naturanomali? Hade icke under århundraden småstadens tysta gator och soliga trädgårdstäppor med kafferep och skrattsalfvor i det gröna varit nog för människan? Hade ej de patriarkaliska förhållandena gjort lifvet fridfullt? Och nu? Romantikens litania kunna vi alla utantill, men det kan ej i detta sammanhang skada att påminna därom. Hvar fanns nu den glada njutningen och tryggheten? sade man på detta håll. Nu, när allt var arbetsjäkt, som fördärfvade tron på individens maktställning gent emot förhållandena! Nu, när arbetarens skicklighet berodde på maskinen, krigarens framgång på gevärets godhet, upptäckarens lycka på instrumentens finhet och skärpa, nu kände sig individen afsatt. Nu, när kampen blandade sitt vilda stridsrop i lifvets alla förhållanden, hvar fanns lifvets undangömdhet med dess älskvärda lättja? Pessimismen tog ju redan barnet om hand. Det lärde sig i storskolan med dess väldiga klasser lifvets bittraste erfarenheter, att se skillnaden mellan den svagare och den starkare och rikedomens allmakt. Universitetets uppfostran utgjordes af en täflan mellan den skicklige debattören, som fann de bästa skälen, och den stackars drömmaren, hvarvid alltid den senare blef slagen. Nyttighetssynpunkten och den fridlösa offentligheten med sin kraftgymnastik hade insmugit sig i alla yrken och sysselsättningar, och man känner sig uttröttad af växlingen i det moderna lifvets panorama med dess tusen konflikter och passioner. Alla dessa klagomål öfver nutidslifvet ha också utgjort texten, öfver hvilken den nordiska pessimismen predikat.

Kejsardömet är slitet mellan representanterna för dessa skilda åskådningar, romantikens rädda diktarnaturer och det brutala maktbegärets materialister. Zola är