Ord och Bild: 1895

EMILE ZOLA.

naturaposteln gent emot de romantiska pessimisterna. Trots all sin pessimism är han genom sin lifslust i förhållande till dem en glädjebringare, ty han tror på något positivt i lifvet, just sådant det är. Hans naturalism är ofta i hög grad rå, men han är dock äfven en kulturkämpe, därigenom att han förstår instinktens möjligheter och dess gränser — att den måste underordnas under vetenskapen eller förståndet. Han hade sett något af båda åskådningarnas ensidigheter. Han ställde sig visst icke opartisk. Han ställde sig afgjordt på realismens och naturens sida, men han grep denna naturkult, som var det praktiska lifvets styrka, med insikt af att vetenskapen ägde ett ideal eller kanske snarare ett lagom, en juste milieu, som var måttbestämmande för lifvet, och att konsten lefde midt i naturen, att det sköna var sanningen och innebar återgifvandet af individualitetens mångfald. Zolas kamp för sanningens inflyttande i skönhetsvärlden är hvarken ett dråpslag, tillfogadt idealismen, eller en afgjord seger, tillkämpad realismen. Zola har ärft af sin tid alla dess kontraster, som hos honom brytas, han är själf både den romantiske idealisten, som sörjer idyllens sagoland, som han tecknat i Paradou i La faute de 1'abbè Mouret och flerstädes, och tillika är han optimisten af modern typ med dennes hänsynslösa glädje att kunna eröfra lifvets framgång, han känner både drömmarens ursinniga vrede på den moderna mänskligheten, som är ett rofdjur, och logikerns gränslösa förakt för de ömtåliga mammas gossar, som beklaga sig som oförstådda. Värdet af hans inlägg i diskussionen om lifsproblemen ligger i den utomordentliga maktkänsla, hvarmed han förfäktar den starke individens sak och lifvets rätt att segra, han ser i den starke individen något mer än blott en brutal förtryckare, han ser i denne praktiske man, som segrar, något af naturens eget välde pius människoviljans konst. Hvarje kolossal mänsklig naturkraft betyder naturens egen kraft, öfversatt på människoviljans och människoförståndets språk, denna individens skaparkraft, som alstrar nya förhållanden i materiens värld, är en del af lifvets poesi, ett instrument i världssymfonien, och därigenom är den poetisk och romantisk äfven den, ej lifvets prosa, som romantikerna sade. Allt mer och mer

ser han dock, att världsbilden ej är det afslutade hela, som han i ungdomsifvern föreställde sig, han finner i sina sista romaner, huru det fragmentariska är allestädes närvarande i tillvaron, och det skall därför här blifva vår uppgift att i Zolas författarskap söka följa historien om ett temperament.

Han har själf betecknat konsten som ett återgifvande af »en vrå af naturen, sedd genom temperamentets synglas»,, och om man hittills företrädesvis tecknat den »vrå af naturen», han för sin del valt, eller ämnena för hans romaner, torde det numera ej vara omöjligt att framställa hans temperament, en studie, som, trots allt hvad som skrifvits om Zola, kanske skall

erbjuda en och annan ny synpunkt.

* *

*

Zola är född 1840 af en italiensk fader. Fadern var ingeniör och en intressant personlighet att döma af de faktiska uppgifterna. En man, som än uppgör projektet att i Holland torrlägga Zuiderzee, än i Marseille gör en hamn och slutligen går under på försöket att fullborda en jättekanal genom halfva Frankrike, är ingen man af vanligt slag. När han föll ifrån, var Zola sju år, och familjen stod på bar backe. En mormoder tog hand om huset och skötte det på franska dugliga hustrurs af ras obevekligt energiska sätt: kamp för lifvet med svårigheterna, — familjen hade ej ens råd att hålla sig med piga. Man är frestad att konstruera fram Zolas karakter å la Taine och enligt hans egna teorier ur denna dubbla härstamning. Han är också, som fadern, entusiast för de stora planerna, han är också, som mormodern, ointresserad af allt annat än de ansträngningar, som leda till resultat, intresserad enbart för målet. Drömlif tillika med vild beslutsamhet, seg energi och arbetskraft äro hans särmärken som författare. Han kom efter en barndom, tillbragt i Aix, i Sydfrankrikes yppiga natur, hvilken han älskar än i dag, till Paris, sattes i en högre lärdomsskola, Louis-le-grand-lyceet, en skola för gossar ur fina familjer, världs-erfarna och brådmogna, reserverade och ironiska, som skrattade åt hans landtfaso-ner, och han blef kuggad i baccalaureat-examen, som är nödvändig för ämbets-