Sida 290
Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
272
HELLEN LINDGREN.
mannaplatser i Frankrike, och tog så anställning i en handel tör varor, sora konfiskerats i tullen, med en svältlön af 39 francs i månaden. Och nu kom nöden -— så bister, försäkrar mr Alexis, hans biograf, att han om nätterna låg i sin vindskupa, huttrande af köld, med hela sin garderob uppstapplad öfver sitt täcke. Från en ungdom af dröm och svärmeri, under hvilken han läste Alfred de Musset, öfvergick han till ett rasande kunskapsbegär, hvars intensitet man kan förstå, när man vet, att han uppsade sin plats blott tör att få studera sig mätt i biblioteken. Zolas debut i litteraturen är som Balzacs olycklig. Han utgaf mellan åren 1858— 1871 åtta romaner. Detta sista år är bemärkelseåret, då han utgaf början till cykeln Les Rougon-Macquart, histoire naturelle et sociale d'une famille sous I empire.
Han är både ett barn af tiden och ett undantag från tiden. En fond af ömhet och barnslig melankoli och vekhet fanns på djupet. Oräddhet tör svårigheter och rädsla för konflikter kämpa i hans karakter, ibland vill han dra sig tillbaka i en vrå för att drömma om underbar lycka, och under denna stämning ger han ut Contes à Ninon, en äkta romantisk produkt, och ändå, när han tog itu med svårigheterna, uppenbarade han det okufligaste trots, en kamplust, som föreföll vanvettig. Han var ett naturbarn med starka instinkter och italienarens förakt tör det konventionela och tör allmänna opinionen. Han hade en själfförtröstan, som var slagskämpens glada tro på sig själf, ej soldatens förtröstan på sabeln eller kamraterna men slagskämpens på sin knytnäfve, som han alltid kunde förfoga öfver. Med sin utmanande gladiatorshållning afsticker han starkt från diktartypen, som då hyllade ett elegant laisser-aller och närmade sig snarast någon af första franska revolutionens naiva ideala fanatici. Man upptäckte snart, att han ej var någon lärd studiekarl eller någon spekulativ natur. Hela Paris skrattade, när han i en kritik öfver ett af Viktor Hugos arbeten på tal om, att denne nämnt den store tyske historikern Niebuhrs namn, i segerviss okunnighet utbrast: »hvem är denne Niebuhr? kan någon säga, hvem Niebuhr är?» I sin föresats att sätta sin prägel på samtiden skäms han ej heller för sin önskan att komma
fram. Oaktadt sitt förakt för humbug utan duglighet ringer han själf lugnt i humbugens narrbjällror, när han tror, att det kan hjälpa honom framåt. Beslutsamt öppnar han än i dag sitt arbetsrum tör reporters, och ännu i dag klappar han på franska akademiens portar med ödmjuk bön att bli insläppt. Han har naturbarnets intresse tör sin framgång och den praktiske mannens blick tör att blygsamheten försenar denna framgång och att äran efter döden är en klen ersättning tör snillrikhet och jättelika författaransträngningar. Men i tjänstvilligheten mot ryktets basunblåsare ligger ej ett grand af feghet tör den offentliga meningen. Han trotsar den oupphörligt, och hans fienders mängd har aldrig förskräckt honom. Fientlig kritik, sade han till Amicis, är ej farlig utan tvärtom. Parisoceanen är nämligen sådan, påstod han, att vindstilla medförde undergång, medan stormen förde i hamn. Och hvad honom beträffar, har detta slagit in. For ett decennium sedan skref han till en italiensk vän, att det ej var lång tid som han i Frankrike åtnjutit förmånen af att man hälsade på honom. Huru olika mot nu, då han gör en triumfresa genom Italien, då en f. d. undervisningsminister håller tal vid en bankett till hans ära, och han öfverallt firas som den store mannen, sitt lands stolthet.
Vid stormen, sora mötte hans första framträdande, ser man bästa exemplet på denna tro på honom själf, som är grunden till hans makt sora partiledare, och hur han förstår att berusa andra med förkänslan af framgång. Han viker ej en tum, gör ej en eftergift. Han hade gjort sina anklagelser mot idealismen som förskönings-maner, mot sättet att måla typer i stället för individer och mot det officiela bruket att fördölja det stötande i en tafla, hämtad ur verkligheten, tör att skona människors känslor. Vidare hade han anfallit kejsardömet som härden för allt slags social ruttenhet och fördärf. Han hade framställt sanningen som författarskapets högsta lag och regel och forskningen som den stora metoden gent emot intuition och inspiration. Äfven sin ärftlighetsteori hade han framlagt, sin förklaring af själslifvet ur fysiologiska föregåenden. Med ett ord, programmet för hvad vi kalla Zolas naturalism var i stora drag uppställdt. Man hade nil
Källa: Project Runeberg ·
