Sida 377
Bellmaniana. Strödda erinringar af Birger Schöldström. Med 10 bilder
bellmani ana.
353
ken tycktes visa, att hon ansåg sig icke böra tadla, men ej heller kunna berömma».
Skrifvelsen i fråga . . . den var ej undertecknad, men nedskrifvaren af dessa rader har af redaktör Hedlund erfarit författarinnans namn: statsrådinnan Carolina Ehrenstam, född af Trolle . . . lydde:
»Undertecknad vistades åren 1824—1825 i statssekreteraren af Leopolds hus, dels som sällskap åt hans sjukliga maka, dels för att efterse det inre af hushållet. Med största aktning och vänskap talade Leopold ofta om Bellman.
En middag hade jag köpt smultron, hvilka voro en raritet så tidigt på sommaren, och trodde mig göra Leopold en glädje med att omtala, hvaruti tredje rätten skulle bestå. Han blef belåten och sade:
»För att blifva riktigt trakterad, låt mig få dem upplagda på en tallrik af Bellmans porslin!»
Jag frågade, hvar det fanns, och fick veta det vara omsorgsfullt undansatt högt uppe i skänken. Tallrikarne nedtogos, och det var porslin med scener ur Fredmans Epistlar.
Dessa scener gåfvo mig anledning att göra frågor om Bellman, och jag fick höra de största loford om honom. Huru Leopold hos Gustaf III ofta varit tillsammans med Bellman och det stora värde man satte på honom. Att man ofta hörde skalden besjunga det lägre folklifvet, men han var aldrig någon deltagare däruti, endast road af att studera detsamma. Han var »välgörande i högsta grad». »Mången gång vet jag», sade Leopold, »att han tog den sista slant han hade och gaf någon arm like han mötte. Ofta hörde jag Bellman improvisera : han satt då med tillslutna ögon vid ett bord; strykande tummen mot bordet, blef det de härligaste toner han komponerade till sina sånger.»
Undertecknad, som i sin enfald trott, att Bellman varit en rumlare, sade detta, men fick af Leopold den innerligaste försäkran, att det ej var så. »Gustaf III och Leopold tålde inga drinkare, det var säkert».
Jag blef en tid efter förenämda samtal bekant med Bellmans enka och hans sonhustru. Kom att umgås i deras hus, där den för dem dyrbaraste och käraste klenoden var Bellmans cittra, som hängde på en vägg i förmaket.
Med kärlek och vördnad talade enkan som ock sonhustrun om den hädangångne.
Det har gjort mig ondt att höra den värderade skalden angripas så många år efter sin död. Stats-sekreteraren af Leopold slösade ej med beröm åt någon, och nogsamt minnes jag, huru hänförd han blef, då han för mig omtalade Bellman.
Det må förlåtas den 80-åriga gumman den enkla stiliseringen i hvad hon önskade göra bättre med känslan af alla de vackra minnen hon hört om Bellman. Stockholm den 7 April 1879».
I särskildt ett af dessa Leopolds omdömen hör man ett eko af gamle Gjör-wells ord i det af honom till Hammarsköld 1808 affattade brefvet, hvilket i sin helhet flere gånger aftryckts: — — — »Hans sinnelag var det allra bästa emot
Ord och bild, 4.1de årg.
Johan Gabriel Carlén.
andra, alla tjänte han, alla gaf han med
sig, ägde till slut sällan mer än en röck.»
* *
*
I en polemik i slutet af 1850-talet i Aftonbladet och Svenska Tidningen, förd å ena sidan af Johan Gabriel Carlén, å andra af Herman Bjursten, fick den senare sista ordet genom en dråplig »straffdikt» mot den förre, däri det bl. a. hette:
Men var dock lugn, Carlén! Fast världen tror, att dina egna verk en Lethe döljer, hon vet, att till odödligheten, bror, du uppå hundsvotten med Bellman följer ...
Oafsedt det skämtsamma i uttrycket om fortskaffningsmedlet, innebära dessa ord en otvifvelaktig riktighet. Carléns »Handbok i svenska lagfarenheten» lar ännu inom juridiska kretsar stå i anseende, flere af hans »Romanser ur svenska folklifvet» samt skära, innerligt kända lyriska dikter . . . »Aspen», »Var tyst, du lilla gasell», »Minnets skuggor falla tunga», »Galérslafvens
sång» m. fl____fortlefva ännu i våra antologier
och visböcker, och med tacksamhet erinrar sig hvarje vän af den svenska litteraturen de goda och med upplysande noter försedda upplagor, han utgifvit af fru Lenngrens och Wadmans samlade arbeten, men
23
Källa: Project Runeberg ·
