Ord och Bild: 1895

354

birger schöldström.

hans största berömmelse är dock, och skall förbli, hans utgifvande af Bellmans skrifter.

Man hade redan den förträffliga kollektionen af Bellmans »Valda skrifter» (1835, 36), föranstaltad af den kritiskt noggranne Sotidén, men en så vidt möjligt fullständig samling af den store skaldens verk blef det först Carlén förbehållet att utgifva. Utgifningen dröjde i flere år, men till sist förelågo 1861 i 5 digra band, i typografiskt afseende praktfullt utstyrda, Karl Mikael Bellmans samlade skrifter, ord och musik (denna senare anordnad af J. A. Josephson), försedda med talrika illustrationer i stålstick, färgtryck och träsnitt, efter Hallbeck, Wallander m. fl., samt med ännu talrikare noter, kommentarier och upplysningar om personer, lokaler, musikaliska instrument, klädedräkt, seder och brulc under skaldens tid, med den yttersta flit hopsamlade af Carlén; ännu på 1850-talet funnos traditioner kvar från gustavianska tidsskedet, ja, till och med flere uråldriga personer, hvilka kännt eller umgåtts med Bellman: en änkefru Rönning i Djurgårdsstaden, prosten Ekström å Tjörn, den bekante iktyologiske författaren, protokollssekreteraren Karl Magnus Stuart, kammarherren Adam Bruce och en eller annan till. Utan dessa kommentarier och upplysningar skulle eftervärlden ha ganska svårt att fullt förstå mycket i Bellmans diktning. Denna eftervärld bör ock, när Bellmans minne firas, hafva Carlén i tacksam hågkomst, och för den, som en gång skall skänka Nordens folk en verklig mönsterupplaga af Nordens Anakreons skrifter, har han undangjort ett ganska väsentligt arbete.

Tidigt började Bellmans skalderykte gå öfver Sveriges landamären. Redan under hans lifstid hade den danske författaren Jens Kragh Host i »Forsög til en Udsigt over de skjönne Videnskabers Skjæbne i Sverige» gifvit en karakteristik öfver Bellmansdikten, däri han visserligen fann drag af själfsvåld och förringande af goda seder, men i sin helhet ett öfverflöd af lif och snille, och i sin tidskrift »Nordia» skref samme Höst omedelbart efter skaldens död en vacker nekrolog öfver honom, hvarjämte han där lät införa en vidlyftig gransk-

ning af den svenske skaldens sånger, en granskning, som delvis skilde sig från hans egna året förut framställda anmärkningar mot det påstådda själfsvåldiga och osedliga i dessa sånger. »Att kritisera Bellmans smak i hans backiska poemer», heter det i denna granskning, »torde vara ett svårt företag. Består smaken i öfverensstämmelse med sanningen, i ett riktigt val af det sanna, som gör mesta verkan, och i en högst naturlig framställning däraf, då kan intet fel i smaken förebrås Bellman.»

I Danmark blef sedan Bellman snart sagdt nästan lika nationel som i hemlandet, genom Johati Ludzng Heiberg, som, ej minst medels sin egen vådevilldiktning . . . vi anmärka i förbigående, att den kanske finaste dramatiska dikt med motiv från den bellmanska världen härrör från denne danske författare; vi mena den förtjusande lilla situationen »Ulla skall på bal» . . . visade sig hafva djupt och sannt uppfattat »den romantiskt himmelsblå tråd, som slingrar sig genom de burleska situationerna, och till och med, där den döljer sig för ögat, liksom förvandlar sig till en sträng, som klingar för örat uti de svärmiska melodierna».

Men från Danmark kom ock den allra första gensagan mot att personligheten Bellman skulle varit den ideal-gestalt, hvilken sväfvar i rena etern, strålande i all den färgprakt, som bryter sig genom Atterboms fantasis prisma. Det var Erik Bögh, som i Dansk Folkekalender i början af 1860-talet med skärpa i bevisningen, men ock med det försonande skimmer, som den, hvilken själf är humorist, vet att strö öfver föremålet, framhöll, att Bellman omöjligen kunnat, midt upp i njutningslystnadens och lättsinnets tidehvarf, hålla sig undan njutningen och lättsinnet, utan måste varit en svag människa, som mer än en gång ryckts med i begärens och lustarnes hvirfvel — en uppfattning, hvilken, såsom allbekant är, ungefär ett tjugutal år därefter i Sverige från kändt håll drefs in absurdum.

I Tyskland var det Ernst Moritz Arndt, hvilken redan 1806 (i sin »Reise in Schweden 1804») och därefter 1810 (i »Einlei-tung zu historischen Karaktersschilderun-gen») med hänförelse skildrade Bellman. »Bellman är» —utropar han t. ex.— »en af de utomordentligaste människor, som