Ord och Bild: 1895

hvad vi beundra i dantes komedi.

391

Likaså har det ej stor betydelse för oss, att sångerna och hufvudafdelnin-garna äro ungefär lika långa, något som Dante fäste mycken vikt vid, eller att de senare alla sluta med samma ord stelle (»stjärnor»), hvarmed Dante väl vill rikta blicken mot de högre rymder, där hans tanke gärna dvaldes.

Denna yttre symmetri rådde till och med stundom öfver innehållet; för dess skull afbryter Dante skildringen af skärseldens berg:

»Om gränsen för min sång sig längre sträckt, jag ville, om än svagt, besjunga denna så ljufva dryck, som, drucken, törsten väckt; men då på de bestämda blad min penna för andra sången skrifvit full hvar rad, lät konsten, hejdande, sin töm mig känna;»

heter det i slutet af Skärselden.

Denna pedantiska Lenotre-stil passar ej vår smak. Oss förefaller det, som om mera frihet skulle gifva ett starkare intryck af omedelbarhet, inspiration och känsla. Men Dante var en gång en ordningens man, en pedant så sant som någon. »Gud har gjort allt efter mått, tal och vikt», hade han läst i Vishetens bok, och det hade han noga gömt i sitt hjärta. Han har därför anlagt sitt verk med precision och rätlinighet, och det skulle förlora sin karakter och stilenlighet, om där ställvis komme in osymmetriska grupper och oregelbundenheter. *

Det var Komediens idealism som Dantes samtid och de närmaste generationerna beundrade. Evighetsrikena, evig-hetstankarne, dogmatiken och moralen, den alltomfattande lärdomen och ej minst symbolismen, det var detta, som medeltidens läsare sökte i Komedien. För de andligt sinnade var den en teologi, för de lärde en encyklopedi; och den olärda folkfantasien kunde frossa utan hof i dessa gränslösa världar med elände utan botten och salighet utan namn.

Vi kunna också skänka allt detta vår beundran, och det synes oss storartadt, då vi se det i den rätta historiska belysningen. Men vi söka dock i ett konstverk framför allt något annat, nämligen sinne för verkligheten. Och så märkvärdig är idealisten Dante, att äfven detta bjuder han oss i sin Komedi så rikligt som knappast någon annan skald i något annat verk.

Det är häri som Dante ilat före sin tid och blifvit den store reformatorn. Han har grundlagt en ny estetik, och han hade lyckan hafva vid sin sida en medreformator, Giotto, som i målning och skulptur utförde hvad Dante gjorde i litteraturen. Vi finna ej mer hos dem dessa blod- och nervlösa figurer, som medeltiden målade på kyrkväggarne; Dantes episoder äro ej mer dessa sväfvande antydningar utan tidsföljd och perspektiv, som medeltidsberättarne gifva oss. Allt är utfylldt, detaljeradt, preci-seradt, realistiskt. På detta sätt har Dante, på samma gång han genom sitt ämnes höga allmänna karakter dragit upp i evighetens värld allt hvad han behandlat, å andra sidan genom realismen i utförandet åskådliggjort och för våra yttre sinnen liksom materialiserat till och med sin ideela värld.

Redan detta jag, som träder oss till mötes i den första terzinen, gör ett verklighetsintryck. Det är inga hörsägner, ingen andra eller tredje hands berättelse, som Dante dukar upp. Den förhärdelse, med hvilken han försäkrar och svär, att han upplefvat det berättade, och att det var så, imponerar på oss.

— — — — — — — »Ty vid denne min sång, o läsare, för dig jag svär, så sant den länge världens ynnest känne, att jag ett väsen såg uppdyka där» — —

heter det; och vidare:

»Jag såg i sanning och tycks ännu se den* —