Ord och Bild: 1895

128

johan vising.

Där förklaras antropomorfismen i vår religion:

»Så får man tala att förstås af er, åt hvilka endast sinnligheten skänker hvad se'n förnuftet som sitt eget ser. Därför ock skriften till vår fattning sänker sig ned och gifver hand och fot jämväl åt Gud, fast annat den sig därvid tänker.»

Där förekommer en afhandling om språkets lif och utveckling, hvilka Adam framställer på följande sätt:

»Det språk, jag talat, kommit ren ur vana,

långt förrän Nimrods folk sitt företag,

en outförbar byggnad, börjat ana:

ty ej förståndets verk af vårt behag,

som, himlen likt, en ständig krets beskrifver,

kan undantas från vansklighetens lag.

Naturen människan att tala drifver,

men om på så sätt eller så, hon er

ger valet fritt, alltsom er smak ingifver.»

Allting har Dante läst, allting kommer han ihåg. Hela bibliska historien, antikens mytologi och historia, allt märkligt i medeltiden ända upp till Dantes egna dagar finnes i hans dikt. Se t. ex. Skärseldens tjugonde sång; den är en världshistoria i sammandrag. Talar Dante om en öken, så erinrar han sig genast, huru Cato trampade Afrikas ökensand med Pompeji här; upproriske landtmän påminna honom om Marcellus; han kan ej tala om en stark vilja utan att få på läppen namnen Sankt Laurentius och Mucius Scævola; det är fråga om löftets hälgd, och genast drar han fram några specialiteter i hebreernas lagar; då domsbasunen kallar upp ur grafven de orättfärdiga, konungar och folk, glömmer han ej ens Norges grymme konung (Håkon

v?). o

På det viset blef Dantes Komedi den förnämsta uppbyggelseboken på sin tid och för många tidsåldrar därefter, och är alltjämt ett häpnadsväckande prof af skarpsinne, minne, lärdom och lärorikhet.

Det som icke är i och för sig ideelt, får en ideel prägel, då det flyttas in i

dessa evighetsriken. Allt jordiskt, som kommer med, ses från evighetens och de gudomliga ideernas synpunkt. Fran-cescas kärlek t. ex. är ej blott ett jordiskt begär, sådant som tändes, brinner och bränner alla dagar bland människorna; det är en akt, som redan afdömts af Gud och nu har sin eviga följd i helvetets straff och står där som en från evigheten sänd varning till alla kommande släkten.

Till och med så realistiska företeelser som siffror innebära för Dante djupa tankar eller mystiska antydningar. Dante är ej häri mera idealist än mången skriftställare före honom. Såväl österländska religionsstiftare som grekiske filosofer, judiske kabbalister och kristne kyrkofäder hafva skattat åt talsymboliken. Man behöfver blott slå upp dem, som Dante läste mest, den helige Augustinus eller Gregorius den store eller Thomas ab Aquino, för att finna exempel på hvad 3, 4, 7, io m. fl. tal hade för makt öfver sinnena. Dante har i hög grad undergått denna illusion, och han har trott sig öka stämningen och tankedigerheten i sin dikt genom att ofta införa i den de »heliga» talen. Det är därför som han, såsom vi sett, så mycket som möjligt i den yttre och den inre anordningen af sin värld anbringar tredelningar, niodelningar, o. s. v.; det är ock därför hans dikt har fått tre hufvudafdelningar, »cantiche», nämligen Helvetet, Skärselden, Paradiset, och det jämna antalet af ioo sånger, »can-zoni»; ty ioo, säger han på ett annat ställe, är ett »förnämt» tal: »det är kvadraten på io».

Numera har talsymboliken spelat ut sin roll, utom det betydelsefulla 13 förstås, och vi finna oss mycket måttligt förnöjda af att syndarne indelas i tre klasser eller att Komedien har 100 sånger och ej 99 eller 101 eller hvilket ojämt antal som helst.