Ord och Bild: 1895

hvad vi beundra i dantes komedi.

389

ningar ligga emellanåt så djupt, att det fordras mycken skärpa att upptäcka dem. Hvarför, frågar man sig t. ex., straffas mördare i helvetet såsom våldsverkare, i skärselden såsom afundsmän, girigbukar, vredesmodige eller i ännu andra kategorier af syndare? Man börjar med att finna detta inkonsekvent och slutar med att beundra den riktiga tankegången däri. I helvetet är nämligen straffet evig vedergällning utan annat ändamål; därför straffas där hvart brott såsom sådant. Men i skärselden skall sinnelaget renas och förbättras, så att det åter kan alstra goda gärningar. Därför straffas här icke brottet såsom sådant utan sinnelaget, som födt det af sig. Ett mord begås t. ex. af afundsjuka, af girighet, af vredesmod. Det är från dessa syndiga begär mördaren skall renas i skärselden; från själfva mordet kan han aldrig renas.

Ordningen i de saligas boningar företer en sinnrikhet af annat slag, nämligen den gradering af saligheten, som Dante med så riktig känsla vidtagit, för att vinna omväxling och ständig stegring.

»Till ljuf musik de skilda stämmor bli; så skilda grader i vårt lif ock bilda här dessa sferers ljufva harmoni»,

säga himlainvånarne själfva.

I föregående beskrifningar af himlarnas härlighet var det en enformighet, ur hvilken man längtade ut; i Dantes himlar längtar man till hvarje ny och fullkomligare.

Korteligen, innan Dante var Komediens store skald, var han den store byggmästaren, som byggde världen, och

den store ordnaren, som inredde den.

*

Dantes Komedi är den mest idealistiska dikt, som någonsin blifvit skrifven. Den berättar om en resa, som endast gjorts i fantasien, genom världar, som fantasien skapat. Den hade till första

upprinnelse den svärmiska kärleken till Beatrice, den har till ändamål det högsta och ideelaste på jorden: människans förande till Gud och hennes undervisning om allt det högsta, hvarom anden kan spörja. Därför är dikten ofta en teologisk eller vetenskaplig afhandling. Där läres t. ex. all jordisk äras fåfänglighet i följande ord, som uttalas af den i jorde-lifvet så äregirige, i skärselden så ödmjuke målaren Oderisi d'Agubbio:

»En vind, ej annat, ryktet är på jorden;

än här än där den kommer från och får

ett ombytt namn, far den från syd, från norden.

Har du väl mera efter tusen år

af rykte kvar, om här den sista stunden

för dig som gubbe eller dibarn slår?

Och tusen år en tid mer kort i grunden

mot evighet än blink mot sfer, som rörs

af alla trögast kring på himlaranden.

Likt blommans färg, som komma ses och gå, är edert namn, och den, som gaf den bjärta färgpraktens glans, förtorkar den också.»

Där gifves följande förklaring af världsstyrelsen, Fortunas eller lyckogudinnans ' regemente:

»Han, hvilkens vishet allas öfvergår,

gaf åt hvar skapad himmel en, som leder

den så, att ljus hvar del från hvar del får,

när ljuset han i lika mått förbreder.

Han gaf för jordens glittergods också

en vårderska och ledarinna eder,

att hon i rättan tid det glittret må

från folk till folk, från släkt till släkt ock bringa;

och mänskors tankar lyssnar hon ej på:

ty härskar ett folk och ett ann't är ringa,

allt som den ledarinnan utslag ger,

själf, lik en orm i gräset, sedd af inga.

Er visdom slår ej hennes vilja ner;

hon i sitt rike dömer, styr och ställer;

hvad göra väl de andre gudar mer?

I hennes växling intet stillstånd gäller,

nödvändighet gör henne snabb och snar,

därför omskiftningar ej dröja heller.

Hur ofta mål för bittert hat hon var,

hur ofta den, hvars lof hon borde höra,

med ilsken tunga henne smädat har.

Men hon är säll; det når ej hennes öra;

hon, sferers änglar, rullar glad bland er

sitt klot, och intet hennes fröjd kan störa.»