Ord och Bild: 1895

388

johan vising.

Jordens halfklot äro ej af en tillfällighet så olika, att det ena är blott vatten (så visade den tidens karta, som ej kände Amerika, o. s. v.) och det andra till största delen land; det blef så, när Satan störtades från himmeln och skrämde bort allt landet på den jordhalfva, där han föll, och dref det öfver till vårt halfklot. Jerusalems berg, som står midt uppe på vår hemisfer, är ej en vanlig stenmassa utan mening: det uppstod genom jordsammanpackningen vid Satans fall och möjliggjorde sedan i historisk tid försoningen af den synd, som genom detta fall kom i världen. Genom samma fall skapades ock skärseldens berg, en liten klippö på det andra halfklotet. Det gick så till, att, då Satan, slungad med kraft, trängde igenom jorden till dess medelpunkt, jorden i den ränna, han därvid plöjde upp, sprutade tillbaka mot mynningen och där bildade en ö. Denna står midt emot Jerusalem och är äfven symboliskt en pendant därtill: i Jerusalem förbereddes, på skärseldsberget utföres försoningen. Himlarne hade af Ptolemaios fått godtyckliga namn; i Dantes föreställning få dessa namn en djup betydelse. Venushimmeln är hemvist för dem, som blifvit renade från sinnlig kärlek; solhimmeln bebos af dem, hvilka såsom präster och lärare spridt ljus öfver världen; marshimmeln mottager de kämpar, som fallit för trons sak, o. s. v.

Det i allas fantasi så lifligt lekande jordiska paradiset hade folkmeningen — och efter den kartograferna — förlagt än här än där utan beräkning. Dante fann för det en passande plats, nämligen öfverst på skärseldens berg, således midt emellan det rum, där människan åter blir ren, och det, där hon som salig njuter sin återvunna renhet.

Slutligen har Dante infört symmetri och likformighet i hela skapelsen. Helvetet, skärselden och himmeln äro alla indelade

i tre, nio och tio afdelningar, motsvarande de tal, som ansågos ha den största värdigheten och den djupaste betydelsen.

I sanning, det världsallt, som Dante framställt, är beundransvärdt för sin skönhet, sin harmoni, sin visa inrättning; det är en verklig kosmos. Vi veta visserligen, att världen är skapad på helt annat sätt och mycket skönare och visare än Dantes filosofi drömt om. Men för en tid, som visste intet om den materiela världens rätta sammanhang, var Dantes värld en ny och härlig uppenbarelse. Det var en lättrogen tid, som var van att taga påståenden utan bevis och att ej skilja syner och fantasier från verkligheten. Huru skulle den kunna betvifla riktigheten af en världskonstruktion, som var sä vacker, som fick in så mycket teologi, och som så lyckligt löste de stora spörsmålen om världssammanhanget?

Ej mindre beundransvärda äro den harmoni och den sinnrikhet, hvarmed Dante ordnat det inre af sin värld. Han har också där sina symmetriska, »heliga» tal. Syndarne i helvetet äro af tre klasser: de, som syndat af svaghet, af våldsamhet och af svek. Skärseldens invånare äro af tre klasser: de försumlige, de egentlige syndarne och de nyss renade. Himmelns härlighet utmätes åt tre kategorier af salige: de, som skåda den Helige Ande, de, som skåda Guds Son, de, som skåda Gud Fader.

Hvilken logik och hvilken fin psykologi ligger ej ofta i Dantes fördelning af straffen! De vällustige, som på jorden jagats af sina begär, drifvas i helvetet ständigt framåt af en häftig storm. Anstiftare af tvedräkt och split gå med klufna lemmar och söndersplittrade kroppar. I skärselden ligga de högmodige böjda mot jorden under tunga klippblock; de låte löpa utan hvila omkring, o. s. v. Logiken och konsekvensen i dessa ord-