Ord och Bild: 1895

394

johan vising.

det var ett s. k. jubelår. Efter föredöme från gamla testamentet hade Bonifacius VIII påbjudit, att detta år, och sedan hvart hundrade år, skulle högtidligen firas såsom ett kyrkans jubelår, hvarunder alla kristna, som vallfärdade till Rom, skulle få full aflat för sina synder.

Denna institution väckte det lifligaste deltagande i kristna sinnen. Ej mindre än två millioner främlingar strömmade till Rom; hela Italien var fylldt af religiös feststämning, och Dante måste hafva varit bland de hänfördaste. Han icke blott — efter allt hvad sannolikt är — gjorde en vallfärd till Rom, utan han högtidlighöll detta år genom att till det förlägga en färd, som symboliserade hans öfvergång frän syndens tillstånd till rättfärdighetens och i och med den hela människosläktets väg till frälsning.

Det var ock under den heliga veckan af det året som Dante säger sig hafva gjort sin evighetsresa. Natten till den 8 april förirrar han sig i den hemska skogen; följande dag nedstiger han i underjorden; det är långfredagen. Påskdagen går han ut därifrån och träder upp på skärseldens berg. I det exakta angifvandet af just dessa dagar ligger naturligtvis symbolen af Kristi nedstigande till helvetet och uppståndelse igen på tredje dagen.

Under hela sin resa i en fantastisk värld aflägger Dante aldrig sin skepnad af vanlig människa. Tvärtom, han är så sig själf, så fullrustad med alla mänskliga attribut, att han står liksom lifs-lefvande framför oss. Han är icke blott en människa af kött och blod, hvilket aldrig upphör att förvåna den andra världens inbyggare; han för med sig alla sensationer och erfarenheter, som tillhöra vårt dagliga lif. En gång blir han så gripen af Francescas berättelse om sin olyckliga kärlek, att han faller såsom död till jorden. Ofta blir han skrämd och

ängslig för de odjur, han ser, eller i de svåra situationer, i hvilka han råkar in. Stundom förstår han ej andarnes språk och går närmare för att höra bättre; stundom stannar han midt i en åtbörd, emedan ett nytt starkt intryck bryter in på honom. Han låter säga sig vackra artigheter för sin skaldekonst, men han låter sig också strängt tuktas af Beatrice, så att han blir blek af blygsel och ej får fram ett ord för gråt.

Lika verkliga förefalla de öfriga personerna i dikten. De hafva visserligen ofta fantastiska tillvarelseformer — knotiga träd eller odjur i underjorden, skuggor i skärselden, skinande ljus i himmeln o. s. v. — men människonaturen sticker så fram ur dem, att de synas oss stå ibland oss i lefvande lifvet. De erfara glädje eller sorg öfver hvad Dante säger dem; de ådagalägga nyfikenhet, högmod, trots, eller ödmjukhet, ånger och alla mänskliga sinnesrörelser. Den i lifvet stolte Farinata degli Uberti visar förakt för själfva helvetets straff; Cavalcante Cavalcanti frågar ängsligt efter sin son, och då han förstår, att han ej mera är i lifvet, faller han ned i sin kista och bryr sig ej mer om något. En nyfiken, som får löfte om att få sina frågor besvarade, känner redan därigenom sin nyhetshunger något stillad. De salige buga sig för hvarandra och visa hvarandra de största ärebetygelser och cere-moniösa artigheter.

Med samma realism skildras ting och förhållanden. Denna helvetestratt med sin spets i jordens medelpunkt, med sin vida mynning vänd åt Jerusalem, med sina väggar timrade af klippblock och sina klyftor från den tid, »då jorden skalf och hällebergen remnade», med sina afsatser och oländiga färdvägar, står för vårt öga och i vårt minne som trots någon byggnad, vi sett uppförd på jorden. Hvad bär en starkare verklighets-