Ord och Bild: 1895

hvad vi beundra i dantes komedi.

395

prägel än skildringen af helvetets tredje krets ?

»Jag nu i tredje kretsen, regnets kalla,

osaliga och tunga, satt min fot,

där skurar, alltid lika, evigt svalla,

där svarta luften snö och hagelklot

och smutsigt vatten ned i massa fäller

och marken stinker, som tar allt emot.

Här Cerberus, ett vanskapt odjur, skäller

ur trenne öppna gap mot folk, så fort

de sänkas ner i gyttjan, som där sväller.

Han röda ögon har, svart skägg och smordt,

stor buk; och vilda klor, som fasa sprida,

flå, slita andarne på denna ort.

För regnets skull de tjuta högt och vrida

sig af och an, att ena sidan må

bli skiftvis skydd för deras andra sida.

När helvetsdraken nu såg oss där gå,

han slog upp gapen, visade oss tänder.

Ej led han hade, som ej skälfde då.

Min ledare nedsträcker sina händer,

med fulla räfvar han af gyttjan tar

och ned i djurets glupska svalg den sänder.

Liksom en hund, som fram med arghet far

om mat hänkastas, att hans sinne döfva,

går bort, blir tyst, tills han den slukat har,

så ock på Cerberus hans käftar töfva,

de smutsiga, i dunderskallet på

de arme, som helst velat vara döfva.

Vi icke blott se den ohyggliga, mörka hålan, det svartskäggiga, rödögda odjuret med dess gräsliga käftar, skuggorna, som Ilås och vända än den ena, än den andra sidan till, för att ömsevis få någon lisa; vi tycka oss äfven höra oljudet och hundskallet, och våra luktorgan afficieras af stanken från marken. Intet sinne är obe-rördt, och detaljernas samverkan är öfverväldigande. Det är ej så som vi gripas af Miltons helvete. Dess teckning är ungefärlig och obestämd, en outförd skiss, till hvars utfyllande fantasien ej får några material.

Tydligt och klart aftecknar sig ock skärseldens klippö mot den botten, som hafvet bildar, med sina trånga gångar och sin sedolärande ornamentik.

Paradisets eteriska boningar har Dante ej velat sudla med någon materialism. Han var icke lika rå som hans samtid

och talade ej om sinnliga njutningar eller guld och ädelstenar; det är endast det mest immateriela i skapelsen, ljuset och musiken, som är värdigt att ingå i himlarnes sammansättning. Det heter t. ex. på ett ställe:

»Det var som om oss där en sky omslöte, tät, fast och klar och genomskinlig så som en demant, där solens ljus sig bröte» ;

på ett annat:

»Pris vare, Fader, Son och Ande, Dig!» så sjöng all paradisets sälla skara med sång så ljuf, att den hänryckte mig. Världsalltet tycktes le, hvart jag lät fara min tjusta blick; och så min tjusning kom från ögat äfven, ej från örat bara» ;

eller åter:

»Ljus är däruppe (Skaparen därvid görs synbar för de skapade, som känna blott uti Hans åskådande sin frid), och ses en cirkel formad båge spänna så vid, att själfva solen vore blott en liten kropp för gördel stor som denna.»

Men äfven dessa framställningsmedel användas med sådant eftertryck, liksom färger i lager på lager öfver hvarandra på en tafla, att de slutligen fästa en bild i vårt sinne. Outplånliga äro isynnerhet några detaljer, som visserligen på samma gång kunna förefalla oss bizarra. Det är de saliges afbildande som skinande ljus, som gå i procession eller uppföra danser och bilda symboliska figurer, kors eller bokstäfverna i Diligite justitiam (»älsken rättvisan») m. m. Det är djärft, men drastiskt.

I stället för att i allmänna ordalag omnämna situationer och förhållanden, äfven de mest abstrakta, älskar Dante att välja konkreta uttryck eller att taga fram någon realistisk biomständighet, som för de yttre sinnena kännetecknar hufvudsaken.

Dante säger t. ex. icke rätt och slätt och klumpigt, att han själf var en verklig kropp och hans förare Virgilius en skuggbild; men han säger, att då de