Ord och Bild: 1895

396

johan vising.

båda stego i en båt, det först var vid Dantes instigande som båten tyngdes, eller att, då de båda gå uppför ett stenigt berg, det endast var Dantes fötter som kommo småstenarne att rulla utför, eller att skärseldens invånare äro förvånade öfver att Dantes figur kastar skugga på marken. Och ha vi ej förr fått klar för oss denna motsats mellan skenkropparne och Dantes solida figur, så fa vi det outplånligen inskärpt, då han säger, att han trenne gånger ville omfamna en kär varelse i skärselden, och trenne gånger slog sig själf på bröstet med sina utsträckta armar. Ingenting är mera målande än detta. Då Virgilius uppmanar Dante att visa vördnad för Cato, heter det:

»Min ledare då fattade i mig

och kom med ord, med blinkar och med händer

mitt knä, min blick att vördsamt böja sig.»

Vördnaden visas i andra fall med »vördnadsfull panna», med »vördnadsfulla och nedslagna ögon», alltnog i förening med en kroppslig åtbörd, ett yttre tecken; liksom rädslan uttryckes med »den blekhet, som skräcken målade i mitt ansikte». Det är för abstrakt att säga, att dagen led till slut och kvällen kom; det heter hos Dante: »Dagen gick och kvällen befriade kreaturen, som äro på jorden, från deras mödor.» Den trånga vägen kallas hos Dante »den väg, som är så trång, att han tvingar vandrarne att gå en och en». »Rikta synens nerv på detta föremål» heter det i stället för »se därpå». Den som är tveksam om vägen är »en som med hjärtat går, med kroppen dröjer» ; en som ber att få yttra sig är »en som med handen beder om gehör».

I Dantes realistiska konst ingå ytterligare såsom viktiga moment de friska, från det konkreta lifvet direkt tagna metaforerna. Tankar och ord äro hos Dante

»skelögda» i stället för vrånga, »böjda» i stället för ödmjuka. Vanäran gör syndarne »mörka» för igenkännandet. Dante »blir fångad på limspö att tala med andarne», när han lockas att fördröja sig bland dem; han »får genast plåstret på såret», då hans sorg en gång snart tröstas; han »sträcker ut sin hand att färglägga hvad han tecknat», då han i detalj utför hvad 'han förut antydt; han »afskjuter talets båge, som var spänd till haken», då han ändtligen får komma fram med en angelägen fråga; han »drar upp svampen, ehuru ej fylld af vatten», då han upphör att fråga, fastän han blott fått otillräckliga svar; han »träffas af talets spets, sedan han fatt smaka dess klinga», då han af Beatrice tages i än strängare upptuktelse än förut; han »brännes af ångerns nässla», då han har samvetsförebråelser, och är »fyrkantig mot ödets slag», då han står fast emot dem. »Dina fingrar förslå ej för sådan knut» betyder, att ditt förstånd ej kan utreda den svåra frågan. »Du har beklädt oss med detta kött», säga små barn om sin far. Om vattusotens verkningar heter det, att den »gör lemmarne omaka»; om ett språk, som är outveckladt, att det »ropar pappa och mamma»; om Florens, som demoraliseras, att »det afmagrar i heder»; om de råa invånarne i Fiesole, att »de fiesolanska djuren göra strö under sig af sig själfva», då de inbördes underkufva hvarandra; om franciskanerna, som ej mer följa sin stiftares lära och föredöme, att »de sätta fotens spets, där han satte sin häl». Någon gång blir metaforen för djärf, såsom då det heter, att »handen kan slå ut vingarne för mycket för att gifva», d. v. s. att man kan bli alltför gifmild.

Metaforen för oss öfver till liknelsen, som egentligen intet annat är än en utförd metafor. Dantes liknelser hafva icke blott den elementära egenskapen att vara