Ord och Bild: 1895

hvad vi beundra i dantes komedi.

397

träffande bilder af hvad de skola åskådliggöra; de äro dessutom så konstnärliga, att de erbjuda alldeles originela och oväntade sammanställningar, att de föra oss in på lifvets alla områden, och att de äro så väl utförda i detaljerna, att de bilda taflor för sig, som hafva rättighet att bestå såsom sådana och nödvändigt ingravera sig i minnet, under det att utgångspunkten, det genom liknelsen afbildade, kan falla i glömska. Det är oupphunna mästerstycken af naturscener eller genrebilder, Dantes liknelser bjuda oss. De visa, att om Dante hade gjort till sin uppgift att teckna naturen, lifvet och människorna sådana de äro, han skulle hafva blifvit en af de ypperste mästarne i den konsten.

Detta är desto mera beundransvärdt, som natursinnet och studiet af människan voro okända för medeltiden. För den hade endast de teologiska och spekulativa spörsmålen någon betydelse; människan och den materiela världen endast för så vidt de kunde indras däri. Humanismen, som stod på hednisk-klassisk grund, började känna någon dragning åt naturen till; men ännu Cartesius kunde, såsom uttryck för sin tids uppfattning, förklara, att djuren vore blotta maskiner, som ej voro värda människans intresse. Det är ett enstaka och märkvärdigt fenomen, när Cartesii landsman och samtida La Fontaine så kraftigt i tanke och i ord för djurvärldens och hela naturens talan i sina fabler. Eljes märker man icke någon djupare kärlek till eller svärmeri för naturen förrän hos Rousseau.

Än långsammare utvecklade sig det allsidigare intresset för människan. Mänskliga tankar och passioner hafva väl i alla tider varit de kardinalpunkter, kring hvilka litteraturen vändt sig; men för det lilla, det hvardagliga i människans värld, för det hon har gemensamt med naturen, för det hade man ej sinne. Shakespere

förstod det, och Cervantes såg det; men i synnerhet var det den holländska genremålningen som ställde det fram i ljuset. Sedan har det ingått i de moderna litteraturerna såsom deras viktigaste innehåll: hvardagslifvet och småfolket, fattigdomen och trashankarne hafva undanträngt hofupptågen, hjältebragderna, slotts-lifvet.

För allt detta lilla och förbisedda i materiens värld hade Dante blick. Det är känslan, medkänslan och godheten som öppna den blicken. Den, som rätt förstår människosjälen, skall af Dantes uppmärksamhet på naturen och människan, äfven i det, som är hennes lägre lif, sluta sig till, huru oändligt mycket känsla och godhet det låg i den till utseendet barske florentinske straffpredikanten.

Dantes ämne gaf ej såsom sådant rum för naturskildringar och folklifsscener. Det är mest i liknelserna de komma fram, accessoriskt.

Han har observerat växternas lif:

»Som blomman, böjd och sluten, domnat hän 1 kylig natt, men, när sig dagen tände, på stjälken lyftad öppnat sig igen, så ock min kraft, som domnat, återvände.»

»Liksom ett löf, som böjer spetsen ner, då vinden går förbi, och se'n sig höjer af egen kraft, som upprätt ställning ger, så, då hon talte, jag bestört mig böjer.»

In i djurens värld i synnerhet älskar Dante att kasta sin blick; ej blott i de höges och kändes, i lejonets och hästens, men i de smås och föraktades, i lärkans, i grodans, i myrans. Låtom oss se på några af de yppersta af dessa djurlifs-bilder i den brokiga växling, i hvilken Komedien har dem.

»Som tranor, sjungande sin klagan, flyga

igenom luften, ordnade i rad,

så skuggor här med ständig jämmer smyga.»