Sida 426
Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder
136
johan vising.
»Som dufvors par på vingar glädtigt slagne till älskadt bo med liflig åtrå far igenom luften; så af kärlek dragne, där flög ur Didos skara detta par.»
(Francesca och Paolo)
»Som grodor för fiendtlig orm i fara snabbt genom vattnet styra hän sitt tåg till stranden, där de samlas se'n i skara, så mer än tusen arma själar såg jag fly för en.ti
»Som stackars lammen utgå ur sin fålla,
först ett, så två, så tre, men månget törs
ej ut, ses blick och nos mot jorden hålla,
och hvad det första gör, af andra görs,
som trängas på dess rygg, om det vill stanna, —
i deras enfald efter skäl ej spörs —
så såg jag nu de främsta sig bemanna.»
... »Så ser man, hur bland myrors bruna skara nos kysser nos; kanske de söka så om väg och lycka något få erfara.»
»Som getter, hvilka först i klippig trakt från sten till sten sökt djärft och vigt sin föda, och mätta, lugnt idislande, sig lagt i skuggan hän, då solens strålar glöda, af herden vaktade, som lugnt sig ställt att se på dem och på sin staf sig stöda; och som en herde, som på öppet fält ser vaksam natten om åt alla ställen, att intet får må bli af rofdjur fälldt; så voro dä vi alla tre på fjällen.»
»Som lärkan stigande mot azurns höjd först sjunger, sänkes se'n på lätta segel, mätt af den sista tonens ljufva fröjd, så syntes mig symboln af det insegel, en evig vilja tryckt.»
»Som fågeln, hvilande vid nästet vingen i älskad löfsal hos de kära små, när nattens slöja höljer för oss tingen, af lust att efterlängtad anblick få och finna mat att nära sina ungar — ett mödosamt bestyr, men kärt ändå — går ut i förtid och på kvisten gungar och ser med trängtan, om vid österns våg ej banan hvitnar än, där solen ljungar; så Beatris med blicken lyftad såg ...»
En egendomlig art af liknelser tagna ur naturens värld äro de geografiska. Dante torde rent af vara deras uppfin-
nare och öfver hufvud en af de få, som vågat använda dem. De äro dock mycket verkningsfulla, och detta har ej jäfvats, då de i modern tid några enstaka gånger användes af Manzoni. Ett par exempel:
iSom detta ras, som sargat djupt och vida, af undergräfning eller jordskalf gjordt, hitom Trient Adigeflodens sida, så att från bergets topp, där det gick fort mot slätten ned, det allt så sönderbräckte, att någon fotstig där man aldrig sport; så denna afgrunds nedgång mig förskräckte.»
»Som flandrarn mellan Brügge och Cadsand, rädd för den flod, som hafvet honom sänder, gör dämningar, att skydda så sitt land; och paduanen invid Brentas stränder med vallar skyddar sina fält och slott, förr'n värmen tinar snön i Kärnthens länder; så voro vallar här.»
Nu några skildringar ur folklifvet. Då skuggor i underjorden stirra af förvåning på Dante och Virgilius, heter det:
»Och ögonbrynen spetsa så mot oss som gamla skräddare mot nålens öga.»
Då de af skabb plågade syndarne skildras, säger skalden:
»Så såg jag aldrig skrapa brukas än af stalldräng, jäktad af sin herres ifver, och ej af den, som vill till hvila se'n, som naglarne af desse.»
En ypperlig seen från spelarelifvet på söderns gator och torg framställes i följande jämförelse:
»Som, då man skiljs åt efter zaraspelet,
den, som förlorat, kvar bedröfvad står
och kastar om igen att finna felet,
men med den andre hela hopen går;
en frammantill, en bak hans mantel rörer
och en från sidan till en gåfva trår;
han stannar ej, än den, än den han hörer;
den, som han räcker hand, trängs icke mer;
han så sig lös ur bråkig trängsel görer;
så jag mig bland den täta hop beter,
än hit, än dit bland dem min blick jag vänder
och reder mig med löften, som jag ger.»
Källa: Project Runeberg ·
