Ord och Bild: 1895

hvad vi beundra i dantes komedi.

399

Maskeradupptågen äro ihågkomna i själfva paradiset:

»Men liksom folk, som stått af masker höljde

och icke känts, sin rätta skepnad få,

när de lagt bort den lånta dräkt, dem döljde;

till högre fest för mig förvandlats så

de blommor och de gnistor, som jag skådat.»

Landtmannens lif har särskildt lekt i Dantes fantasi:

»När rimfrost målar af på dal och höjd

sin hvita systers* bild, som hastigt sprider

sin glans, men plånas ut så kort, fördröjd,

står bonden upp, som brist på foder lider,

och ser, hur hela fältet snöhvitt står,

hvarför han tröstlös sina händer vrider

och vänder hem, där han i oro går,

den arme lik, som vet blott rådlöst klaga;

se'n går han ut igen och återfår

med ens sitt hopp, då han ser jorden draga

en ombytt dräkt, och tar sin herdestaf

att sina muntra lam till betet jaga:

så Mästaren mig skäl till ängslan gaf,

när jag såg, hur af harm hans ögon brunno;

så fick jag plåstret snabbt och bot däraf.»

Från skolvärlden tages denna jämförelse :

»Som kandidaten rustar sig att visa sin lärdom, tills han mästarns fråga hör, ei att afgöra den, men att bevisa: så jag mig, då hon talte, färdig gör . . »

I familjelifvet införas vi:

»Lik modern, som af plötsligt buller väckt ser nära sig re'n eldens lågor tända, och, mer för barnet än för sig förskräckt, tar det i famn och törs en stund ej bida, men flyr i hast, af linnet blott betäckt...»

Hvad lif det är i en arsenal, skildras på följande sätt:

»Som på Venedigs varf i vinterns dagar det sega becket sjuder hett allt fort att öfverstryka skeppen, då man lagar de svagas läckor, och på samma ort en bygger nytt skepp efter konstens regel och andra böta dem, som resor gjort, en vid en framstam, en vid akterspegel; en åror gör, tåg snos af annan hand, här lagas små och där de stora segel: så af Guds kraft och ej af eldens brand en tjock beckmassa kokar här ...»

* = snöns.

På detta sätt kan Dante, allt under det han sväfvar i öfver- eller underjordiska, fantastiska rymder, suga märg och must ur jordens verkligheter och gifva äfven den moderne läsarens själ den substantiva föda, hvarvid den vant sig.

Naturligtvis komma äfven utom liknelsen någon gång natur- och folklifs-skildringar före; men de äro jämförelsevis sällsynta. De hafva dock samma behag som de hittills anförda; världsberömd är beskrifningen af Gardasjön (Helvetet XX, 61—81), för lång att här anföras. Rörande är början af Skärseldens åttonde sång:

»Den stund var inne re'n, då seglarn känner, hur hemmets tanke vekt hans hjärta gör den dag han sagt farväl åt dyra vänner; och då ett kärleksve deri pilgrim rör, som får från fjärran aftonklockan höra, hvars klagan tycks begråta dag, som dör.»

Egendomligt är, att Dante äfven någon gång tar liknelsen från ett abstrakt, moraliskt område, för att därmed belysa ett materielt förhållande; så i följande verser:

»Som, för att känna hjärtats välbehag, den, som det rätta gör, skall varseblifva sin dygd gå framåt mera dag för dag, så fann jag mig i hastigt kretslopp drifva mot himlen», etc.

Den höga idealism och den kraftiga realism, som synas inflätade i hvarandra i Komedien, och som växelvis taga vår beundran i anspråk, äro ju dock olika sidor af Dantes författarskap. Idealismen ligger i utgångspunkten, ändamålet, inne hållet i det hela. Realismen består i det sätt, hvarpå detta innehåll formas och bjudes oss af konstnären, med ett ord i stilen.

Men det finnes i Dantes stil många andra drag, som, utan att vara manifestationer af realism, äro väl värda att närmare skärskådas.