Ord och Bild: 1895

7 o

OSCAR LEVERTIN.

litet fördjupad personlighet. Lef i åratal rum om rum och sida om sida med en vän, och du skall aldrig upphöra att känna, att ej sällan inför hans ord känna den öfverraskade och oroliga rysning, som man erfar inför ett kallt vinddrag från ett okändt luftstreck. Träd i den närmaste gemenskap med en människa, som gifves, kärlekens, och du skall ändock ständigt bak den pupill, som afspeglar dig, ana en själ, som du blott glimtvis förstår, en själ, hvilken i själfva sin uppehållelsedrift tycks äga en hemlighetsfull själf begränsning, ett dunkelt och omedvetet motstånd äfven mot älskaren, som innerligast vill sluta den till sitt hjärta. Om detta gäller dem, som man råkar i gathörnen och sitter till bords med, hvardagsmänniskorna, hur mycket sannare är det ej i fråga om genierna, om de stora och sällsynta andar, hos hvilka hela släktleds känslo- och er-farenhetslif smält samman, kommit i kokning och sprängt sig fram i diktens och konstens vulkaniska utbrott. Tänk på Shakespere! Sedan mer än ett sekel hafva generationer af kritici och kommentatorer — och ibland dem hur många skarpsinniga lärda, hur många finkänsliga poeter — med outtröttlig hänförelse sysselsatt sig med att belysa den störste dramatikerns lif och verk. Noggrant som på ett topografiskt kartblad äro hvarje drag i hans arbeten, hvarje den minsta ort i hans diktarrike, utmärkta och bestämda, och ändock — hvad vet man om den store obekante, hvilkens skaldekonst som ett tusenfaldigt facetteradt prisma afspeglat det mänskliga spektrets hela färgskala? Nilens källor äro långt mindre okända och gåtfulla än de, ur hvilka flutit Hamlets ynglingagrubbel, Antonii trettioåra njutningsvemod, Timons man-domsmisantropi och Prosperos åldrade, höstklara resignation.

Snillen äro oändliga storheter, och på deras pannor stå samma ord som på den purpur- och skarlakanklädda kvinnans i Johannis uppenbarelse: namnet Hemlighet.

Och ändock fortfar kritiken (litteraturhistorien) att fullfölja sitt värf, att göra det omöjliga, att just söka uppmäta dessa oändliga storheter. Och den gör rätt däri, ty liksom alla högre vetenskaper har den just de oändliga storheterna till ämne. Liksom matematiken vill den studera deras väsen och fastställa deras lagar, och det hypotetiska, som vidlåder den, är blott en tjusning till för dess utöfvare. Ständigt skall kritiken med nya och förbättrade metoder, med nya synpunkter, med hjälpmedel från de olika vetenskaper, som ömsom behärska tiderna — de exakta och de historiska — återvända till studiet af genierna, af de oändliga storheterna, ej blott därför, att de äro det mest tjusande och oåtkomliga i det tjusande och oåtkomliga, som bildar tillvaron, men därför att de intressera, som instrument, på hvilka mänskligheten kan afläsa de högsta gradtalen af sin intelligens. och sin känsla. Världsskalder som Dante, Moliére och Goethe skola evigt betraktas och skärskådas på nytt och evigt på nytt berika och förklara den mänskliga själsläran, och inom nationallitteraturen skola nationalskalderna på samma sätt ständigt ånyo studeras, i det ständiga behof ett folk erfar att äga en budget öfver sin andliga status, att få ett öfverslag öfver och en ledning för sin själsliga förmåga. Hvar släkt, som växer upp i vårt fosterland, har så ett behof att studera och uttala sin mening om Bellman och Tegnér. De vilja förstå dem för att förstå sin uppgift och sig själfva, och af olikheten i uppfattningen af nationalskalder som dessa framgår kanske bäst generationernas olikhet sins emellan.