Ord och Bild: 1895

KONTURER TILL EN BELLMANSKARAKTER1ST1 K.

61

Bellman föddes 1740. Hans skaldeverksamhet infaller mellan 1757 och 1795. En utländsk litteraturhistoriker, som alls ej kände till hans verk, skulle med ledning af dessa data ofrivilligt se för sig en mer eller mindre voltaireiansk typ med ett epikureiskt om ej skeptiskt leende öfver ett intelligent ansikte, räson-nörens väckta och kvicka ögon och salongspoetens en smula behagsjuka åtbörder med den hvita handen i sin spets-manchett. Ty den tidrymd, som motsvarar Bellmans barndom och ynglingaår, de två decennierna mellan 1740 och 1760, betecknar ju upplysningstidehvarfvets blomning; 1751 begynner encyclopedien, 1758 tager Voltaire sitt residens på Fer-ney, som då blir den europeiska civilisationens verkliga konungahof, från hvilket den andliga odlingens öfverhufvud brefväxlar och underhandlar med kejsare och potentater, som kusin med kusin och makt med makt. I alla länder räknade han lärjungar och adepter, och det starka ljuset från det franska högkvarterets lägereldar nådde ock långt bort till Ultima Thule. Ty just från denna tid, 1740—44 (det år den »svenska Minerva», Lovisa Ulrika, anlände till de svenska bygderna), kan riktningen kallas bofast i vårt land, behärskande terrängen ända till århundradets slut. Den lilla krets af kammarjunkare, ämbetsmän och vittra dilettanter, som samlades kring Aspasie i hennes »Musensitz» vid Karlbergsallén och som ledde vår vitterhet från frihetstidens midt, hade redan L'Esprit des lois, Henriaden och Encyclopedien till kanoniska böcker, och hur denna riktning blef suverän med Gustaf III — en af hela världshistoriens mest karakteristiska målsmän för upplysningstiden — är knappast nödigt att erinra. Så mycket eg-nare är det då, att Bellman, hvilkens hela lefnad sammanfaller med denna tid, är så godt som alldeles oberörd af dess anda.

Ty hvad var upplysningstidens mest centrala punkt, den midtpunkt, från hvilken alla dess åskådningar utstrålade? Hvad annat än en egendomlig skepsis, en reaktion mot 1600-talets auktoritetsdyrkan, en misstrogen benägenhet att undersöka lag och bokstaf, ett ofta naivt och ytligt, men alltid hänfördt och kamp-lustigt behof efter frigörelse? Denna op-positionela idégång, olika färgad hos sina tusen olika bärare, är alldeles främmande för Bellmans lynne. I en tid, då känslan själf blir räsonnör, är han ensam oreflekterad lifsberusning, omedelbart och omedvetet sjungande stämma. Se på hans satirer, hvilka man kunde tro hvila på någon djupare reflexion, på någon moralisk harm, med en basis af positiv öfvertygelse! Som helt ung man skrifver han en liten straffpredikan öfver »flickors ostadighet». Han ondgör sig en smula öfver, att Chloris förnöter sin tid med att pryda och spegla sin »läckra jungfrukropp». Det är Ché-rubin, som moraliserar Susanna, innan han fått tilltagsenheten att kyssa henne. Sedan följer en större social och politisk satir, Månan. Den har till och med motto från Juvenalis, och i det otillständiga partiförtryck, som rådde vid dess framkomst, har den nog kunnat reta en eller annan af de anfallne dårarne i månan, men i sig själfva hafva de uddlösa stroferna ingen verklig skärpa. Det är en gosse, som springer och smäller med en leksakspiska, och samma oskyldiga, svaga karakter hafva skaldens senare satirer — om också han gifver sig in på politik. Allt är ett harmlöst, tanklöst, karakterslöst barns godlynta speritningar. De hafva lika små motiv som bärvidd. Det står inga principer bakom dem, men dåliga finanser och personliga förargelser, som aldrig svälla till hat, och någon moralisk häftighet finns där ej, annat än möjligen — mot procentare.