Ord och Bild: 1895

7 o

OSCAR LEVERTIN.

Saken är den, att Bellman minst af allt var en kritiskt och förståndsmässigt anlagd natur. Han hade njutningsmänniskans och drömmarens dubbla indifferens, som omedvetet betraktar alla metafysiska och sociala frågor som mystifikationer för pedanterne och de öfver-kloka, och han har utvecklat ett genialt mästerskap i att ställa på hufvudet de former, i hvilka samhällslif, vetenskap och i allmänhet allvarliga frågor röra sig, utan att därmed vilja åt dem själfva, blott i en instinktlik känsla af, att det skulle gå honom lika galet, om han befattade sig med dessa ting, som Mollberg, när han på Rostock kom in på Polens affärer. Om frihetstiden räckt hela hans lefnad, hvad hade det i grunden gjort honom, annat än att han låtit bli att författa en mängd tråkiga orationer öfver 1772 års välsignelser?

Vin och flickor och Fredmans stråka — det var hans filosofi, rusets och sångens filosofi, den enda i hvilken han var preses, och hvad kommo honom så alla nya och gamla teser vid?

Njutningsmänniskor och drömmare, för hvilka minuten och stämningen äro allt, äro af naturen konservativa, ej blott fallna för att låta udda vara jämt, nej rent af poetiskt fästa vid allt, som det kritiska förnuftet ogillar, fästa vid det skrockfulla, det vidskepliga, det underbara i fråga om känsla, det barocka, gammaldags utstyrda och vridna i fråga om former och sedvänjor. Allt det där gör lifvet pittoreskt. Det kryddar och det förbittrar, det eggar till att söka harmoni — låt det nu vara i bägaren eller i musik.

Så var han ensam af alla sitt tidehvarfs män totalt oberörd af upplysningstidens förståndskritik. Det finns en sällskapslek från 1'ancien régimes slut, som ej illa gifver bilden af hela dess litteratur. Det är ule parfilagen. Man roade sig i salongerna med att repa upp guld-

galoner och fransar till fina guldtrådar. Det är också denna litteraturs älsklingsförnöjelse. Halft på lek repade den sönder guldet på prästernas mässhakar, mo-markernas kröningsskrudar, guldet på alla kyrkans och statens officiösa dräkter — med hvilket resultat, det är bekant. Både Kellgren och Thorild voro hemma hos oss med om den leken — Bellman föll det ej in att vilja plocka sönder den vackra grannlåten. Han lekte med epåletter och galoner, som ett barn med de faderns prydnader, för hvilka det innerst hyser en djup och fantasifull vördnad. Ej ett stänk af 1700-tals-tankens starka och upplösande syror fanns i hans barnafromma, för all reflexion förstummade själ.

I samband med denna synpunkt står en fråga, utomordentligt lärorik att undersöka — frågan om Bellmans religiösa ställning. Det är knappast nödvändigt att påminna om, att hela den europeiska kulturen från 1740-talet mer och mer behärskades af en antikyrklig, antidogma-tisk, ja fritänkersk riktning — vare sig denna yttrade sig som Voltaires, Fredrik II:s och Gustaf III:s kyliga deism, som modern utvecklings- och förvandlingslära hos samtidens mest idé- och genirika personlighet, Diderot, eller som den tomma och grunda materialismen hos trossen bland encyclopedismens legotrupper. Inom den protestantiska kyrkan — som det här gäller — hade allt sedan teologernas första kompromisser med den wolfska åskådningen rationalismen uppstått som en allt tydligare parallelrörelse till lekmännens religions-kritiska destilleringsför-sök. I Sverige gjorde sig snart samma tänkesätt gällande — trots den gammalsvenska fromheten hos en Tessin eller en Linné — särskildt i fantasimänniskornas lättrörda hufvud. Dalin bär inom sig ett