Ord och Bild: 1895

KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.

63

stycke af en fritänkare (hans gäckeri är ej alltid utan gift); Gyllenborg, så gammaldags till sin läggning, har mer antik stoicism än kristendom; till och med ett brinnande hjärta, som fru Nordenflycht, hemsjukt efter att tro, drifves ut på spekulationens sluttande plan. Om alla de gustavianska författarnes mer eller mindre förstuckna voltaireianism är onödigt att tala, och i den svenska statskyrkan inträngde allt mer och mer den rationalistiska torkan. Af tidehvarfvets stora vittra personligheter står Bellman så godt som ensam med sin naiva, varma, oreflekterade religiositet ■— hvilkens rötter och karakter man först förstår, när man besinnar, att det är en andlig rörelse af ännu äldre datum än upplysningsfilosofiens, som här danat och format hans känslolif, pietismen, den stora religiösa väckelserörelsen från Frankfurt och Halle.

Här kan ej vara platsen att ens med några ord belysa denna mäktiga rörelses upprinnelse och dess betydelse för det sekel, i hvilket Bellman lefde. En enda punkt må framhäfvas, hjärtpunkten. Djupast på botten i den oerhörda germanska folkrörelse, som fått namn af reformationen, låg som den mäktigaste af dess drifvande krafter den religiösa subjektiviteten med sin personliga känsla af synd och frälsning, sitt personliga kraf på religiöst samlif med Gud. När Luthers verk på 1600-talet hotade att stelna till en ny katolicism med ny skolastisk dogmatik, talade den på nytt, som den talat från Wittenbergs kyrkoport, talade med reformatorisk, manlig värma i Arndts Sanna Kristendom och i Scrivers Själaskatt och i många andra verk af samma anda. Det var också denna religiösa subjektivitet, som innerst fanns hos Spener, när han i Frankfurt på 1740-talet grundade pietismen. Ty hvad ligger bakom alla dessa maningar till praktisk religiositet och lefvernets helgelse, som genomgå

hans Pia desideria, om ej just tanken på individens, församlingsmedlemmens personliga förbund med Gud. — Hvar lekman skulle varda sin egen själasörjare, religionen skulle ej ligga i sömn veckan om i kalla stentempel men bo och lefva i hemmet samman med dess människor och dess sysslor, alltid med handen på bibelpärmen, genomsyra tillvaron, skapa en pånyttfödelse, följd af den inre sabbat, i hvilken ensam man verkligt känner Guds närvaro. Just denna sida inom pietismen är det också den man utbildade, som fullföljer dess religiösa väckelserörelse, Zinsendorf. En religiös Rousseau, patologiskt lagd som denne, låter han religionen mynna ut i ett hejdlöst, nästan sensuelt känslofråsseri. Men just detta subjektiva drag gifver i den begynnande subjektivitetens ålder herrnhutismen en ej ringa del af dess framgång.

I Sverige hade pietistiska symptom försports allt sedan Karl XII:s tid men behandlats med de kraftiga kurer, som den ortodoxa kyrkan gärna använde mot dem, som företogo sig att med »nya upptåg bry och förarga» Guds församling. Från 1700-talets början funnos särskildt i Stockholm ganska starka ansatser till pietistisk sékterism. Af de upprepade förordningarna och plakaten 1705—1726 mot konventiklar och andliga bibelstunder i hemmen ser man, hur denna religiösa väckelse för de lekta spred sig ikring i hufvudstaden, särskildt bland medelklassen. I den bekante Tollstadius, hvilkens inflytande och inverkan på fantasierna den stora samling legender och anekdoter, som spunnits om hans person, nogsamt bestyrka, fick rörelsen en besjälad och stor taleman, och »holmfolket», som pietisterna kallades, därför att de uppsökte Skeppsholmskyrkan, där Tollstadius var kyrkoherde, räknade snart bland sina medlemmar en ej obetydlig bråkdel af stadens religiöst intresserade