Ord och Bild: 1895

7 o

OSCAR LEVERTIN.

befolkning. Ännu 1735 förnyades de officiela uppmaningarna till prästerskapet att genom nit och innerlig gemenskap med sina församlingar motverka konven-tiklarna, och om vid århundradets midt pietismens spår åter försvinna ungefär samtidigt med att de första märkena af herrnhutismen kunna iakttagas, beror detta ej minst därpå, att den flutit in i själfva kyrkan, slutande som sekt men fortlefvande som maning till ett varmare kristligt lif.

Särskildt mottagliga för denna nya religiösa strömning voro —• som man kunde vänta — alla i Sverige boende tyskar, och bland pietisterna hittas också ett flertal släkter med tyskt upphof och tyska namn. Bland dem fanns Bellmans familj, både på fäderne och möderne härstammande från Tyskland. Skaldens farfar, den ryktbare professorn i Upsala, hette ej förgäfves Arndt i dopnamn efter författaren till den Sanna Kristendomen —• hans veka lyriska natur hade äfven på det religiösa hållet en lutning åt det svärmiska, och hans porträtt, som ännu hänger i Upsala universitetshus, visar ett vulgärt ansikte, men prägladt af ett vekt och tungsint allvar. Skaldens egna föräldrar, lagmannen Johan Arendt och dennes hustru, prästdottern Katarina Hermonia, voro båda religiöst känsliga naturer, och deras hem hörde till dem, som fäst de pietistiska läromästarnes ord om tukt och helgelse öfver sin tröskel. Där förekommo konventiklar och religiösa samkväm, vid hvilka bibelordens innebörd utlades och begrundades, där lästes Arndt och Scriver, tyska och svenska uppbyg-gelseböcker, där sjöngos psalmer, ej blott de gamla kraftiga af 1600-talets svenska psalmister men äfven de Halleska psalmerna ur Franckes skola och deras motbilder på svenska, Mose och Lamsens Visor, den fromme assessor Lybeckers innerliga, ödmjuka, en smula känslosamma

sånger. Man var där, som Bellman skrifvit, angelägen »att med sin Gud i vänskap stå», och den vackra modern med de många barnen var ej blott alltid »charmant i klädsel och delikat i umgänget» men en eftertänksam gammaldags svensk husmor, mån 0111 hvad som var »rent och gudligt» och orolig »om sin samvetsfrid». De första sånger Bellman hörde voro de psalmer, som hans amma, Anna Berg, trallade vid hans vagga, de första sånger han själf skulle skrifva voro också offer af en ungdomligt darrande religiös känsla. Ännu under sin lärare Ennes' ledning öfversatte han blott femton år gammal ett par af den Halleska psalmbokens sånger, och de första dikter, som förde hans namn till offentligheten, voro också religiösa betraktelser — särskildt öfver passionstexterna tryckta i Salvius' och Gjörwells allvarliga Lärda Tidningar C1757—63). Psalmer inlämnade han också till psalmbokskommissionen.

När han begynner försöka sig som skriftställare, är det också djupt religiösa verk, som upptaga hans tid och tankar. Han öfversätter D. von Schweidnitz' Evangeliska dödstankar, Dufours kristliga och moraliserande lärobok Undervisning lämnad af e7i fader åt sin son och sist en lång och vidlyftig postilla — på hela 700 sidor, ett utdrag ur Scrivers Själaskatt. Det första af dessa verk är tillägnadt modern, och hennes gamla fromma ögon tyckas hafva hvilat öfver allt den unge Bellmans arbete under dessa år. Han framstår i de första sångerna som en vek och renhjärtad yngling med en ung troendes fasa inför den värld, hvilkens tusen stämmor locka och tjusa, med de samvetsagg öfver de första nederlagen under ett hett och pockande blods kommandon, som i ett tungt och pietistiskt hem växa upp som röda kruk-blommor. Ty den unge Bellman var sä kerligen alldeles för naiv, för enkelt lätt-