Ord och Bild: 1895

7 o

OSCAR LEVERTIN.

nom. Fast med stilladt flöde rann den visserligen i en afsides, men därför dock ej glömd trakt af hans själ, och äfven midt i sin mandoms mognad erfor han ej sällan behofvet att tolka dess klang, som han tolkat allt i sitt inres, i det sångens tungomål, som nu en gång var hans. Så skref han de nya gudliga tankar, som äro kända under namn af Zions Högtid (utgifna 1780—87), utan att kanske själf märka, att han förändrats sedan de unga dagarna:

Ransaka dig, min själ, upptänd din låga sakta, sök Gud uti din bön, lär rält hans nåd betrakta,

heter det åter här med trosvisst hopp, att »nådebordet stod dukadt» äfven för den vilsegångne gästen, och denne märker ej själf, att han väl länge suttit mellan Fredman och Ulla. Det bör ej vara uppbyggligt för en troende att läsa följande prof på allts fåfänglighet:

Än en gång låt ögat blicka på en skönhets öppna barm; bäst den andas, hög och varm, börjar den sig undansticka platt och skrynklig, kall och bar.

Bellmans andliga dikter kunna blott undantagsvis — som den gudomliga öfver andra söndagen i advent, hvilkens rop till väktaren kanske Tegnér ihågkommit i Mjältsjukan — tilldelas någon hög rang. De äro älskvärdt genreaktiga i framställningen med ett barnsligt försjunkande i känslan, som är rörande, men de sakna bredd och styrka, och två till lif och själsläggning befryndade, ehuru eljes mindre rikt begåfvade naturer som Lucidor och Lidner hafva båda på detta fält nått högre, föregångaren genom den mörka, uppskakande timbren i sin bön af ruelse och själaångest, den samtida genom sin hymntons ljusa och sublima flykt. Dock, det litterära värde Bellmans andliga diktning kan äga är vida under-ordnadt i jämförelse med dess psykolo-

giska intresse. Helt visst, allt det, som . gjort Bellmans namn oförgätligt, har, som hvar man vet, ett rent motsatt drag, och i sina mest dityrambiska och geniala ögonblick känner han också, som jag skall visa, detta, men blott orgien är öfver, är han åter den barnafromme Bellman, med klockklangen från Maria kyrktorn i sitt hjärta. Aldrig har det fallit honom in, hur lifsnjutningen än behärskat hans tillvaro, att skapa sig en epikureisk filosofi, som så många andra af 1700-talets njutningsskalder, hvilka läst och begrundat sin Anakreon och sin Lu-cretius, och än mindre att som Parny låta köttet utmana, trotsa och häda. Nej, Bellman är hela lifvet barnet, som syndar på nåden, med en naiv och rörande tillförsikt till att man ej skall räkna så noga med en så from och hjärtegod slarfver som han. Utan det religiösa draget skulle hans typ vara kall och obehaglig och hans figurer svårfördragliga. Nu vet man, att hur galet det hela ter sig, kommer Petrus att småleende föra handen till nyckelknippan, när Fredman och hans följe en gång komma och knacka på.

Den pietistiskt färgade religiositet Bellman fått i blodet, som fyllt hans barndom och ungdom, har gjort honom till den lättrörda, känsliga natur, som han är, har gifvit honom den darrande mottaglighet, som är hans skaldskaps källa. Och äfven där det kristliga draget är alldeles borta, känns det som en osynlig komplementsfärg, som minnet af en bortgången kan kännas i de rum, där han lefvat. Detta fenomen är för öfrigt ej enastående — 1600- och 1700-talets stora religiösa rörelser hafva litteraturhistoriskt sedt kanske sin största betydelse som känslans första uppfostrare. De hafva plöjt, där Rousseau skulle så — och många moderna känslor hafva grott ur af dem förberedd jordmån.