Ord och Bild: 1895

KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.

67

Jag har med några ord sökt antyda Bellmans ställning till 1700-talets båda litterära hufvudföreteelser: förnuftets upplysningskamp och den indivi-duela känslans återuppvaknande. Det återstår ett tredje element i tidens vitterhet — hvad vi skulle kunna kalla dess epikureism, det njutningslystna lättsinne, den stämning af rus och fest, som beledsaga vår föreställning om rococon som en följd af soliga bilder med okynniga, galanta och pudrade vin- och kärleksgudar, med ett accompanjemang af skratt, kyssar och skrynkladt siden, med ett brus af vin, skummande mot djupa urringningar. Den epikureism, som drog genom hela 1700-talets litteratur, hade dock i Frankrike sitt stamhåll och lefde där på ett tvåfaldt arf — renässansens återupp-ståndna hedendom . och den galliska medeltidens frivola skämtlynne. Tyngst vägde minnena från antiken. Alltid är det den Afrodite, som vred Arkipelagens skum ur sin fläta, alltid den Backus, som med sina mänader drog genom Hellas, som den franska kärleks- och dryckes-lyriken dyrkar, när den hyllar de jordiska fröjdernas gåfvor. Det är intressant att se, hur från Ronsard, renässansens fader, och till rococons mest smink- och myskdoftande mousquetaire-poeter, som Dorat och Gentil-Bernard, motiven och stämningarne från Anakreon, Horatius och de romerska elegikerna ständigt upprepas, vridas och varieras. Den enda motvikten häremot var den rent galliska chansonen, sådan den öfver Villon och Marot kommit till den moderna franska «vitterheten. Det yppersta exemplet på dylik diktning äro helt säkert de dryckesvisor, som advokaten Jean le Houx med tillgodogörande af gammal normandisk visdiktning utgifvit i sextonhundratalets början under den halfmyti-ske valkaren Olivier Basselins namn. I sitt hemlands äppelvin och i drufvorna

från Orléans har Basselin hittat idéer och fantasier snarlika dem, som den stockholmske urmakaren utan ur och verkstad fann i tennstopen med brännvin eller remmarne med rhenskt. Också Basselin känner sig utan glas som ett rankigt skepp på böljan, »un navire sans pompe», också han har sina mer lustiga än precis vördsamma privatfunderingar om gamla testamentet. Han förebrår fader Adam att hafva haft en oädel smak för fråsseri — hade han tyckt om att dricka i stället för att äta, hade Eva fått stå där med äpplet — och i stället prisar han patriarken Noak, »qui planta la vigne». Lika väl som mången hjälte i Backi tempel hade han förtjänt bära i sin vapensköld »röd näsa i blått fält», ty hvarken hvitt eller clairet hade han sparat för att färglägga den med hög och ärofull kulör, och hans filosofi är Fredmans egen. Bort all melankoli och chikaneri:

Pie, qu'avons nous affaire Du turc ni de sophy,

Don don? Pour veu que j'aye à boire Des grandeurs je dis Fi,

Don don. Trinque, Seigneur: le vin est bon. Hoc acuit ingenium.

Denna diktning, hvilande på gamla traditioner, fick skäligen närstående uttryck äfven i Henrik IV:s och Ludvig XIII:s glada Paris. Det uppstår vid denna tid de första spåren till en litterär Paris-bohéme, lefvande på krogarne i la Cité (som på den från Villons tid ryktbara Tallkotten) ikring trakten vid Pont-Neuf, charlatanernas, gycklarnas, farsörernas, alla hemlösa och obundna existensers tillhåll, där pariserlynnet sprutade fram ej alltid i den renligaste form, men friskt och käckt som vattnet i traktens berömda brunn La Samaritaine. Litterärt finner man detta lif afspegladt hos Saint-Amant, hvilkens groteska vers ej sällan hafva en