Ord och Bild: 1895

7 o

OSCAR LEVERTIN.

bellmansk fläkt i sina litanior öfver kro-gar och vin, med ett tygellöst öfverdåd i rimflätning och i form. Med sin vän Faret, kärt rim på »cabaret», går han från krog till krog, och som Fredman kallar han samman alla dessa original, som höra till den heliga buteljens brödraskap.

Med Ludvig XIV:s tid skjutes hela denna riktning åt sidan, hvilken hvarken genom sin folkliga form eller sitt njut-ningslystna och ogudliga innehåll passade ihop med det stora århundradets förnäma och stilstränga smak. Men den dog icke; genom en följd af visor med samma galliska, oppositionela humör lefde den kvar, firade sina fester och sina orgier af vin och lättfärdig sång i de aflägsna rummen af Ludvig XIV:s stora praktbyggnad, och i dem fostrades vid klang af glas och gäckande refränger regentskapets och rococons ande. Detta tidehvarfs nöjesgudinna La Folie med silverbjällrorna på sin skallra har ännu kvar i minnet de gamla dryckesbrödernas allra mest vågade kupletter, och från 1600-talets backiska och frivola poesi går en länk till Le Temple, Tempelherrarnes palats, där kring prinsarne af Vendome — äkta ättlingar af Henrik IV och Gabrielle — samlades rococons vildaste nöjeskrets, hvilkens epi-kureiska filosofi dess poetiske president abbé Chaulieu uttryckt i de glattaste vers, den krets, där den unge Arouet gjorde sina första lärospån. Det gamla ordstäf-vet, att allt i Frankrike slutas med visor, gäller framför allt 1700-talets första hälft. I tusen former, som bordvisa, dryckes-visa, politisk och erotisk sång, behandlade dessa allt som hände, dränkande det sista nederlaget mot Fredrik II och den sista skandalen med samma lustiga omkväden, samma parodiska alleluia, och samma galna »lon lon la de rirette», »lon lon la de riri». Och sångarne äro legio. Det är

abbéer, som de L'Attaignant, som hade Petrus till skyddshelgon, därför att tuppen bredvid honom är en kapun, som genast kan stickas på spettet, och nyckelknippan vid hans sida är nycklarne till — vinkällarn. Han sjunger om Backus, om Cupido, om Fyllis och Iris och dess emellan någon andlig sång öfver Kristi uppståndelse på melodien Pres de la jeune Thèmire. Det är abbé de Gré-court, den själfsvåldigaste af prästerlige skämtare, drifvande en lek med fikona-löf ännu dristigare än La Fontaines, med samma hufvuddilemma i sitt lif som Sankte Fredman:

Düis-je-aimer, dois-je-boire?

Irai-je à ma Nanon?

Irai-je à mon flacon?

Det är de »sista gallierna» Collé och Piron, båda laddade med lustiga kupletter och infall som elektricitetsmaskiner med elektricitet, stiftande med kolleger och fränder »le Caveau», denna 1700-talets berömda litterära dryckesklubb, där chansonen ständigt satt till bords med gästerna och skrattade och galnades i kapp med dem. Kring denna krets samlade sig en mängd visdiktare, alla i stånd att »mellan vinet och tobaken» improvisera sin visa. Framhäfvas bland dessa bör särskildt J. J. Vadè — på grund af det folkliga draget i sina sånger. Hos honom lefver all parisgatans munterhet upp igen, och hans Backus är icke den vanliga rococons — Anakreons unga vingud, med skalkaktig elegans ännu in i yran, utan samma Jordaenska typ, som Bellman dyrkar — den pussiga och pla-kata gubben, grenslande öfver tunnan,

Bacchus sur un cruchon, A califourchon, Dans un grand torchon Portoit un cochon, o. s. v.

Vadé har också (från Scarron) det samma parodiska draget som Bellman. Han talar om monsieur Phébus, mamzel^