Sida 71
Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.
69
Junon, i toklustig blandning med gamla testamentets herrar och profeter — och han har ett sätt att göra groteska vers, som verka komiskt genom sin meningslöshet och sin uppramsning af namn. — Alldeles som det brukas i de ofta — med förlof sagdt — mer bullersamma och bråkiga än roliga ceremonierna i Backi Tempel:
Stänk ratafia!
Sjung vår litania;
Noak, Maria,
David, Uria,
etc. i oändlighet.
En ny litterär genre, som slutligen rinder 1700-talet gaf visan en fristad och en rik uppblomstring, var den komiska operan. Den blef ett ofantligt magasin för ny och gammal visdiktning, och den gamla själfsvåldiga vaudevillen fick här en idealare färg, tack vare den förtjusande och sirliga skönheten i rococons tonkonst.
Att Bellman väl kände till hela denna diktning, är utom allt tvifvel. I de dåtida tidningarnes »bokhandels-avertissementer» står den annonserad. Adolf Fredriks franska trupp gaf alla de moderna komiska operorna, och alla resenärer, som vände hem, förde bland parismoderna med de sista kupletterna. Ju mer frihetstidens Stockholm smittades af århundradets njutningsfeber, dess bättre passade denna franska chanson alla de glammande svenska lagen kring de ostindiska bålarnes fluidum. Bellman har hört och lärt dessa visor — han har insupi t deras anda af ystert lättsinne, deras återuppväckta hedendom, manande att i bägaren och Phyllis' kyssar fånga ögonblickets evighet. En noggrann jämförelse skulle kanske också visa, att med melodien, som Bellman lånat, halkat med en eller annan strof, som han efterbildat, ett eller annat uppslag, som han fullföljt. Och dock skulle skörden af dylika direkta lån helt säkert
ej blifva stor. Hvarför låna, när man har sådana fonder själf? När man är ett instrument, som spelar så lätt af sig själf, är det ju nästan genare att hitta på själf än att efterbilda andra. Därtill kommer, att det dock ligger en afgrund mellan Bellmans och galliernas visa.
Den franska visan är trots all yrsel alltid förståndets förståndiga barn. Den kan hafva den frispråkiga uppsluppen heten hos en världsdam på ett »partie de débauche», den mer än djärfva skojfriskheten hos en soubrette, som slår sig lös med Frontin eller Mascarille, ja fräckheten hos Catin, sjungande medan hon löser upp korsetten, den är aldrig själf-berusad — den slår gnistor utan att själf brinna. Dess innehåll är i nio fall af tio en galant anekdot (som ofta är från renässansen, ty de galanta anekdoternas antal är, om ej så begränsadt som dödssyndernas, alls ej oändligt), men denna anekdot är lik kavaljerernas fickdosor från tiden. Den är målad med lättfärdiga gudinnor, men gömmer inuti någon hälsosam krydda — och kryddan är den till en uddighet koncentrerade världserfarenhet, som kallas ett epigram. Till uttryckssättet är den franska visan romansk från rococons tid, d. v. s. mer eller mindre glatt, elegant, dansande och otvungen — utan våldsamma brytningar, utan starkare affekter, utan flamländsk marknadsyra, utan naturmelankoli och än mer utan en blandning af allt detta, oförenlig med franskt lynne i allmänhet och framför allt med L'ancien régimes.
Det behöfver ej påpekas, hur Bellman till känsla och anda (såväl som till storhet —- han skapar som Rabelais och i högre grad än denne en hel komisk värld) skiljer sig från de franska visdiktarne. Hvad han lärt af dem, är epikureismen i tanken och uppfattningen, som stämde ihop med hans egen natur och hans tids
Källa: Project Runeberg ·
