Ord och Bild: 1895

74

OSCAR I.EVÉRTIN.

ganta säkerhet. — Men det är icke blott formen, som mer och mer försvagas, äfven själfva den lyriska fylligheten, stämningens rikedom knappas in och krymper. Hur stå icke alla de realistiska figurerna i Fredmans Epistlar som i ett ljusdunkel af lyrik! Något af den tjusande kontrasten mellan Rembrandts naturalistiska figurer och den ideala luft och atmosfär, i hvilka målaren insatt dem, finns också i dessa dikter. Också i dem ligger en underbar motsats mellan ord och melodi, mellan figurer och landskap, mellan det skiftande, men alltid poetiska skimmer af lifsfröjd, orgie eller kvällsvemod, i hvilket dessa Backus-präster och prästinnor presenteras och deras af simpla laster präglade ansikten. Denna kontrast, som är en af Bellmans diktnings mest hemlighetsfulla behag, försvinner därigenom att lyriken torkar in. Mer och mer förflyktigas stämningens fina silfverton, flyr det daggiga, lätta töcknet, hvilket som gryningen af en svensk junimorgon förut omsvept den bellmanska världen. Betrakta blott ett par dikter i Fredmans Testamente, skrifna 1791 till motiv från Hogarthska taflor! De vilja likna Fredmans Epistlar i ämnen och anslag, och dock hvilken skillnad: »Zum Teufel ist der Spiritus», och det som är kvar är visserligen ej flegman, men en grumlig och sjudande bottensats. Kvar äro ofta blott tomt buller och larmande cynism!

Man behöfver nämligen ej vara moralist för att finna flere af hans senare dikter, som t. ex. Om ödet mig ville skicka, Smedjegatsbrunncn eller Backi port osmakliga. De snudda vid det gemena, därför att de sakna det, som ej blott ursäktar allt, nej gör allt strålande, som vidrörandet af skönhetens eget trollspö, ungdomsglansen, lidelsen, rytmen af hett blod i dans, pulsslaget från ett hän-fördt hjärta. Hvad betyder drycken, blott den gifver ruset, utropar Musset,

och han hade rätt i fråga om sig själf. Ty aldrig har han drömt hvitare och själfullare, än i de år, absinten redan förgiftat hans blod. Men hos Bellman märkes skillnaden mellan vin och finkel. I hans ungdomsdiktning härskade drufvans gud, i ålderdomens brännvinets, och då man läser den, ser man för sig »Nordens Anakreon» som grånad kroggäst, pantsättande sin cittra för en kvällsvard med sill och ett obegränsadt antal supar. Det vill till, att man ihågkommer, att Ullas sångare aldrig blef en man som andra, men alltid en yngling, seende världen som genom sin första flors-hufva, som ett brokigt fantasmagori, en evig, grotesk vinets och kärlekens ordensfest. »Jag ser en kärleksgudinna i hvarje loppa och en Astrild i hvar utkastad ne-dandel; en uttrampad nedkippad sko . . . min gud ... ett fruntimmers såla, hvarpå hon vandrat i Gröna gången, ger mina ögon mera lif och vällust än den lager, hvarmed man mig på medaljen hedrat», utropar skalden, 54 år gammal, familjefar med flera barn, i den autobiografi han författat på gäldstugan, och som midt i hans djupa ekonomiska, moraliska och kroppsliga ruin ännu har kvar all en ynglings älskvärdhet — och karakters-löshet. Att mäta en sådan natur med borgerlig linjal vore både dumt och omöjligt. Själfva den dygd, som man sist vill sakna hos en man, värdigheten, tänker man ej på i fråga Bellman. Han är ett barn, som fått sitt snille, såsom Alladin sin citron, fallande ned i turbanen, och han förblifver alltid ynglingen, som leker i gatsmutsen, men det gör på längden ej ens Alladin ostraffadt. Diktningens källåder flöt helt visst under hela hans lif genom hans själ, men det var blott i hans ungdom, mellan 25- och 35-års-åldern, dess flöde steg till det enastående springvatten, som i skimrande färgspel återspeglade mull och himmel.