Ord och Bild: 1895

KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.

75

Den Bellman, hvilkens skaldskap är odödligt, är således den unge extraordi-narien i diverse sällan besökta verk, sektern från 1763—75, som så många andra sina gelikar flott kavaljer i röd kappa och sammetsväst, piruetterande på Lo-renzbergs och Träskets assembléer med briljanten på skon, trots det att morgon-blunclen ej sällan obehagligt stores af så ogrannlaga besök som herrar Sidenströms och Blombergs. Om detta sorglösa, glada lättsinne alltid kan kallas svenskt och stockholmskt, var det mer än någonsin fallet just under detta tidsskifte. Under frihetstidens sista decennier infaller den svenska rococons stämning af »före syndafloden». Politiken har blifvit en formlig St. Veits-dans, ryckande hela landet in i sitt tummel och sin korruption. Finansförhållandena kunna ej kallas mer spännande och svindelaktiga under kriserna med Law. Allting dansande, det hela var ett stort hasardspel, i hvilket man, yr i hufvudet af nöjesfeber och världsförakt, ropade sitt vilda: »va la banque!» Detta njutningsrus, som efter revolutionen 1772 förbyttes till en mer lugn stämning at patriotiska segerförhoppningar och nöjes-kärt välstånd, har just den man gifvit evighetens apoteosering, som Claes Ekeblad, Johan Gabriel Oxenstjerna och andra träffat öfverallt i de sällskapsordnar och gillen, i hvilka Stockholms medelklass roade sig, och som de skildrat halft som ett snille och halft som ett muntrationsråd, med en underbar konst att gifva improvisationens poetiska uttryck åt det flyktiga nuets jubel, åt det svall af lifslustigt vemod, som brusar genom ett ungt lag.

Låtom oss då ett ögonblick stanna vid Bellmans mästerverk, Epistlarne och de Backiska Ordenskapitlen. Hvad är det i dem, som framför allt slår oss och som skiljer dem från den massa af svensk lyrik, som från samtiden finnes om vin och könet? Först och främst deras universali-

tet — jag menar därmed Bellmans egendomliga behof att skapa en hel värld för sig, en hel komisk afspegling af den stora, med återkommande typer och figurer, och så låta alla dessa lyriska dikter, ögonblickets inspirationer, få ett intimt band af samhörighet, och därigenom erhålla en djupare betydenhet. Tydligast ter sig detta sträfvande som sagdt i Epistlarna och Ordenskapitlen, men äfven strödik-terna i Fredmans Sånger och Testamente hafva samma tendens. De bibliska parodierna och alla de otaliga fantasierna om Backus' äfventyr, ämbete, förvandlingar, passion och död bilda två cykler, den Bellmanska världens karrikerade gudaläror, kristlig och hednisk mytologi, sedd i vinets gyllenrosiga färgbrytningar mot krogdankarne på en svensk dryckesklubb.

— Jag vet ej, om det är något specifikt svenskt i detta cykliska, episkt-lyriska diktsätt. Det finns i Frithiofs saga och i Fänrik Ståls sägner på olika vis, men störst är detta universela drag hos den mest nyckfulle af alla våra stora skalder — den lika taggiga som doftande törnrose-världens skapare, Almqvist, och Richard Furumo heter nyromantikens Fredman. Men hvad som är säkert är att detta grepp med en enda stor ram och återkommande gestalter, så föga underligt för oss, som lefva i Balzacs, Dickens' och Zolas århundrade, på 1700-talet var förvånande genialt och nytt. Ingenting vore för den svenske litteraturhistorikern intressantare än att kunna följa, hur denna idé uppstod hos Bellman. Den finns ingenstädes på det viset i den samtida vitterheten, ty arrangemanget med de återkommande figurerna i de moraliserande tidskrifterna

— Argus har starkt influerat på författaren till »Hvad behagas?» — och i komedien är dock något helt annorlunda.

Men detta sätt att låta sins emellan fria lyriska dikter hopsmälta till en enhetlig organism är Bellmans eget mäster-