Ord och Bild: 1895

7 o

OSCAR LEVERTIN.

drag, och den litet systematiska begåfning, som det onekligen innebär, öfver-raskar hos en så naivt anlagd man som han. Men ett naivt svenskt geni från 1700-talet var det ju också, som första gången till en värld sammanförde alla de skiftande, lefvande poem, som äro markens gräs och örter, Linné, den ende i sitt sekel, som i okonstlad och omedelbar dyrkan och hänryckning inför naturen, i naturbeskrifningens friskhet och flykt kan jämföras med Bellman.

Men genom denna universalitet har Bellman vunnit plats bland dessa diktkonstens få suveräner, som härska öfver hela, afgränsade riken. — Bellmans ståt är blott en enda residensstad, omgifven af ett par insjöar och skogsparker, men hur idylliskt skön, hur orgiastiskt genljudande af musik, kyssar, slagsmål, af ett ständigt tok-lustigt klingande af glas och andra mindre aptitliga käril är icke denna stad, där den ligger, ej inom befästningar och bastioner, utan omgifven af krogar och värdshus med vinkande ögon och bägare. I alla gatornas fönster skymta duniga peruker, lysa brinnande blickar och nakna bröst öfver de tusen skyltarne med drufvorna och pokalerna, och öfver det hela — hvilket trolskt ljus! Om dagen strålar där ständigt öfver hus och himmel Backi solsken, gyllene eller ve-modsgult som vinet i Olympens bålar, om natten tindra där ständigt Fröjas bloss, Venus' stjärnor, gnistrande, tårögda och berusade . . . Och människorna i denna stad, alla dessa original, en vild och surrande värld af längtan, begär, lustigheter och vemod, hvar och en, hvem vågar skildra dem annat än med upprepning af skaldens egna ord? Gå ensam en vinternatt, då lyktorna släckas på Österlånggatan, och du skall kanske se dem komma ur den gyllne Fredens källare, stimmande, skrålande, rag-lande, ett färggrannt och piruetterande

följe af yngre och äldre gubbar, alla i skörten på en höftbred Rubensk brunett, Fredmans, Moyitz' och Mollbergs gudinna, Ulla från Pafos.

Om denna sida, den universelt diktande, bredt skildrande kraften, är det, som i första rummet skiljer Bellmans mästerverk från samtida poesi med besläktade ämnen, torde all den nästan hemlighetsfulla förtrollning vi erfara af hans verser utan konstruktion kunna förklaras ur det oerhördt nationela, den utomordentliga svenskheten i hans väsen och hans verk. Med rent af oräkneliga rötter är hans poesi förbunden med den svenska jorden. Det första och ytligaste beviset härpå gifver den Bellmanska diktningen i sitt språk och i det otal af svenska sede- och kulturdrag, som den på hvarje sida meddelar. Det var som hans själ, så omöjlig för ett allmänt eller metafysiskt räsonnemang, i stället med en girig ifver iakttog och gömde hvarje enstaka detalj i denna så älskade och famnade verklighet, för hvilkens kaleidosko-piskt växlande företeelser han aldrig blef likgiltig, just därför att han aldrig varsnade bakom dem de stora abstrakta lagar, inför hvilka tänkaren glömmer krusningarne och skiftningarne på ytan (samma fenomen återfinns t. ex. hos Dickens). Allt från hans barndomsår hade hans minne varit ett formligt magasin för svenskt lif, och ända in i hans sista år fängslades han på samma vis af modesaken, slagordet, infallet, dryckessorten och paryren för dagen. Också är det ingen öfverdrift, att kulturhistorikern kan finna ett helt århundrade af Stockholms hvardags- och nöjeslif i hans skrifter, hela det borgerliga Sveriges 1700 tal är där, med rubb och stubb, och om alla andra källor tröto, skulle ensamt hans verser kunna lära oss, hur denna medelklass lefde under den svenska rococon.

Men denna ständiga närvaro i Bell-