Ord och Bild: 1895

KONTURER TIt.L EN BELLMAN SK AR AKTERIST1K.

77

mans själ af svenska föreställningar och svenskt lif är det, som åstadkommit den genuint nationela karakter allt erhåller i hans hand. I detta hänseende kan ingen af våra skalder jämföras med honom. Det finns ej ett motiv af hur främmande eller kosmopolitisk art som hälst, som ej hos honom ser ut att hafva spirat ur inhemsk mark, att vara så specifikt svenskt, som de för vår flora mest egendomliga växterna. Tag den af alla kända Opp Amaryllis l Det är en gryningssång, som skalden kastar in genom rutan som en bukett af morgonens nyss utslagna blommor för att väcka sin lilla sjusofverska till en lycklig sommardag. Intet tema är vanligare i lyriken än detta allt sedan Horatius — mången har också behandlat det djupare och större än Bellman, men ingen så litet konventionelt. Han ensam åstadkommer något alldeles egenartadt, familjärt, nationelt. Hos alla andra skalder gå de älskande ut till en skog eller äng i allmänhet, eller fara ut på något abstrakt vatten. Hos Bellman heter det:

Lat oss fara till det lilla grundet

eller dit bort till det gröna sundet.

Situationen är klar. Det hela har nästan en lokal bestämdhet. Amaryllis sofver i en fiskarhydda vid Mälaren, och skalden står på båtbryggan bland fiskdonen med solen öfver sig och den blå fjärden glittrande bakom sig . . . Bjärtast framträder den svenska omgestaltning, Bellman omedvetet gifver allt han rör vid, i hans bibliska parodier. Hans Abraham, Noak, Susanna och Judith äro uppfattade med en primitiv folkfantasi, som gamla testamentets herrskaper på svenska bondmålningar eller allmogeväfnader från gamla dagar. — Hans Potifar är en svensk major, som på gamla dar gift sig med en ung skönhet, hvilken känner det högst förtrytsamt att misslyckas i sitt försök att gifva regementets yngste novis tillfälle till ett första lärospån. Ahasve-

rus, som sitter »präktig med sin persiska krona som ett lejon i en jungfrubur» och, när Vasthi ej vill följa hans kamrerare, sänder efter den vackra pigan Esther, verkar som uppfattad af någon lustig gat-spelman, som tänker sig potentaten i Susan ungefär som högtsalig kung Fredrik på dennes galanta ålderdom och hans gunstling och skaffare Haman som Erland Broman. Så är allt genomsyradt af 1700-talets svenska lif. Men djupare än denna mottaglighet för allt det inhemska ikring honom är själfva hans sinnes svenskhet, hans själs ej i en enda punkt slitna samhörighet med allt som är nationelt i lynne och känsla. Bellmansforskarne — framför allt Ljunggren — hafva också uppvisat, huru flera af det svenska väsendets mest karakteristiska sidor, förut representerade af olika andar, som Runius, Lucidor, Dalin, hos Bellman lefvat upp på en hand, men ingen af dessa föregångare, som skalden med uppenbar släktkärlek nämner i sina dikter, har så rikt, så fullt, så genialt som han förkroppsligat och sjungit ut dess egendomligheter. Jag har redan en gång i denna skiss betonat vanskligheten af att gifva en formel för den oändligt skiftande och uppdelbara sammansättning af atomer, som utgör en individualitet, hur tiofaldigt omöjligt är det då ej att försöka något dylikt för en nation. Också är det vanligtvis med de allmänna talesättens pappersmynt, som man reder sig ur en dylik svårighet. Dock, detta hindrar ej — för att taga exempel från länder, som stå vårt eget närmast — att vår känsla ögonblickligt som inför en fysisk anomali förnekar möjligheten af, att Andersen eller Ibsen skulle kunna vara svenskar, eller Bellman och Tegnér norrmän eller danskar. Det finns ett bestämdt svenskt lynne, som hela vår litteratur utpräglat, ett ynglingalynne, ett musikant- och äfven-tyrslynne, ett soldat- och eröfrarlynne,