Sida 80
Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
7 o
OSCAR LEVERTIN.
yrt och vemodigt, mer lättrördt än djupt, mer lyriskt rikt och tonande än tanke-klart och skarpt, blossande upp i vackert och fort förbrinnande lusteldar, men sällan mäktigt af uthållig eld och jämn värme, absolut föredragande helgen framför veckodagarne, i behof af festens rus och ras för att känna blodet lefva, utmanande och bullersamt och dock med ett vekt sus af oro och melankoli längst in, som af ständigt darrande asplöf . . . Och just detta ynglingalynne, som evigt skiftar färg, som har lika lätt för skratt som för tårar, är Bellmans; han har alla dessa motsatser, det känslofulla och det brutala, aristokratens naturliga finhet och elegans och bohemens dragning ner mot det fula och nersölande, lifstörstens vilda och feberheta melodi med sina pauser af svårmod. Andra svenska skalder hafva spelat på en eller par af dessa strängar i sänder, Bellmans egendomlighet är, att han nästan ständigt slår an dem alla. En diktkonst, som så kvick-silfveraktigt stiger och faller i temperatur mellan lifsjublets maximum och dödens köldgrader, finns ej i världslitteraturen. Detta fenomen är något helt annat än den ofta i fransk lyrik eller hos Heine förekommande dubbelheten, striden mellan känsla och förstånd, hvilkens ironiska resultat bär inom sig världsklokhetens bitterhet och kyla, nej det är en reflexionslös, drömmande oscillering mellan känslans alla olika poler, hvilkens verkan är trolsk som brytningen mellan sol och regnväder en nordisk sommardag. Tag som exempel följande strof, en af de underbaraste i hela världslitteraturen:
Ändtlig i detta gröna
får du mitt sista afsked röna . . .
Ulla, farväl, min sköna,
vid alla instrumenters ljud!
Fredman ser i minuten
sig till naturens skuld förbruten:
Kloto re'n ur syrtuten
afklippt en knapp vid Karons bud.
Kom, hjärtats gud,
att Fröjas ätt belöna
med Backi skrud 1
Ändtlig i detta gröna
stod Ulla sista gången brud,
den sista gången brud.
Hvad finns ej allt i dessa fjorton rader? Kärlek och död, afskedets Vemod och smekningens salighet, musik och sommar. De gifva i en strof hela Bell-mans-diktningens rikedom. Så speglar daggen på fyrväplingen, som din älskade hittar en junikväll, äng och himmel, henne och dig, lyckans sällhet och den tysta aftonskugga, som gifver varsel om den eviga skilsmässan, allt i denna lilla droppe, som på en gång är tår, leende och pärla.
Innerst i allt detta ligger kanske det musikaliska draget. Samtliga personer, som uppträda hos Bellman, äro mer eller mindre musikaliska — flera för den sfär, till hvilken de höra, artister i sång och på olika instrument. Detta är icke blott en återspegling af Bellmans egen genommusikaliska själ. Det är något svenskt i detta, ett uttryck för just det brusande och växlande nationallynne, som jag sökt skissera, och denna musik, som ej är blott, som hos fransmännen, ett läpparnes gnolande, men, som hos italienarne, tyder på tillvaron af en klingande inre värld, är alla dessa förfallna figurers adelsmärke, liksom den ännu i dag gifver en egendomlig lyftning och adel åt eljes outvecklade svenska människor. Bellman har instinktmässigt känt och tolkat den sång, som frigjord eller bunden finnes i svenska bröst, och ingen krog har han skildrat så arm och ruskig, att ej sång, harpa, oboe och flöjt i den gifvit tonernas uttryck för allt det, som äfven dessa nersölade människor höra inom sig af känslans oändlighet.
Detta musikaliska element har också
Källa: Project Runeberg ·
