Ord och Bild: 1895

KONTURER TILL EN BELLMANSKARAKTER1ST1 K.

79

Bellman fått fram som själfva tjusningen öfver sina' svenska landskap — och den svenska naturens skönhet är också af en egendomligt musikalisk art, mer hörbar för örat än lätt att analysera för ögat. Det berättas — jag vet ej med hvilken grad af sanning — om en af Beethovens orkesterkompositioner, att genom ljudvibrationerna tillkommer en ton, som ej finns i partituret, hemlighetsfullt smältande och skön. Det är denna hemlighetsfulla, lyriska ton utom partituret, som — efter hvad jag tror — gifver den svenska naturen, som så ofta saknar karakter, profil, linjernas storhet och skönhet, en outgrundlig, rörande tjusning. Af alla våra svenska diktande naturskildrare är just Bellman den ende, som fått med denna sällsamma klang, som uppstår man vet ej hur eller hvarifrån. Läs hundra gånger igenom dikter som »Fjäriln vingad» och sök förklara deras verkan! Det lyckas ej — man känner blott, att de äga Stockholmsnaturens egen kvinnliga, oåtkomliga och ömtåliga charme. Det är den enda gången en svensk konstnärs själ varit stämd på intervallen lika med sin naturomgifning. Också har han aldrig glömt den men dragit en förtoning af dess skönhet in i den mörkaste stadsgränd, dit han kommit. Dess fläkt rister fönsterhakarne på krogarne och jungfruburarne djupt in i de smutsiga gatorna, och Ullas kjol har, trots alla rännstenar den passerat, alltid kvar doften af daggigt gräs. Ingen har så tolkat Stockholmsnaturen, men också har den gjort skalden tjänst mot tjänst. Det är ej skryt, men naiv sanning, när Bellman i en bekant sång förklarar, att skogens genljud och Floras fåglaskara skulle återgifva tonerna från hans valdthorn. Äfven om det orimliga hände, att Stockholms människor ej längre sjönge hans visor, skulle Djurgårdens ekar, Brunnsvikens vågor, alla susande blad och sjun-

gande vatten kring skaldens fosterstad fortfara att göra det.

Det finns inom vitterheten knappast något, med hvilket det drifves så mycken tom vidskepelse, som med begreppet folkdiktning, beroende framför allt på dimmiga föreställningar om dess uppkomst och innebörd. Folkvisor och alla s. k. »folkliga» diktningar behandlas med en sorts religiös vördnad, som långt bättre vore på sin plats inför konstdiktningen. Ty gömmes det ej oändligt mer mystik i tillkomsten och skönheten af dikter af Shakespere eller Goethe än af de visor, som konstlöst på måfå rimmats samman af en adelsjunker, klerk eller vandrande spelman? Till denna gamla vantro, att »folksjälen» framför allt skulle söka sig uttryck genom obildade munnar och outvecklade instrument, har i vår demokratiska tid sällat sig en ny, än dummare — det att anse den litteratur som särskildt förträfflig, hvilken är folklig i den mening, att den företrädesvis sysselsätter sig med de lägre klasserna, deras lif och känslor. Liksom ej en prins, en grefve eller en docent också hörde till folket! Liksom man ej representerade sin nation dess starkare, ju mer man samlat i sitt väsen af dess utveckling och civilisation!

Ur båda dessa synpunkter har Bellman berömts som folkskald. Hvad formens och känslans folklighet angår, är det visst, att det i Bellmans produktion ingår ej få dikter, som kunde kallas visor »tryckta i år» och som besitta all visböckernas och skillingstryckens vårdslöshet. Men det är ej dessa poem, som skapat skaldens ryktbarhet, och Eichhorn gjorde Bellmans poet-ära en dålig tjänst genom att trycka de två tjocka band tallösa bagateller, som skalden ej utformat till konst. Den, som diktade Fredmans Epistlar däremot, var vir-