Sida 94
Selma Lagerlöf: Antikrists mirakler. Af Helena Nyblom
9°
HELENA NYBLOM.
blef omklappad och älskad och famntagen af alla dem, som sutto och hungrade och törstade efter ett besök af poesien. Och när sedan »Osynliga länkar» körde fram i de spår, Gösta Berlings släde banat i snön, ja, då visste ju alla, att man hade rätt att beundra, eftersom de skandinaviska folken festat så kungligt för Gösta Berling.
»Men» — sporde tviflarne, »skall Gösta Berlings författarinna kunna skrifva något annat storverk, än det hon skrifvit om Gösta och om Värmland?»
Där har hon träffat på en guldgrufva, en hel flygel, full af egendomliga och fängslande historier från en äfventvrstid, som nu är glömd, och hon kan tydligen Värmland på sina fem fingrar.
Men månne hon också skall kunna skrifva en ny bok af betydelse om något annat än om Värmland och de glada kavaljererna?
Mig synes det, som om »Gösta Berlings saga» själf svarade på denna fråga.
Det är icke de förunderliga händelserna som i denna dikt är det mest gripande, icke häller de gamla sedvanorna eller det egendomliga i naturen. Det underbara i sagan är själen hos den, som diktat den, en själ som själf sett och visat oss det djupa sammanhanget mellan människor och händelser och som förstår den oupphörliga, mystiska växelverkan mellan människolifvet och naturen.
Hon tycks förstå de mest olika rörelser i en människosjäl: vild vrede, sorg och munterhet, oskuld och brott, lättsinnets uppsluppenhet och syndens förtviflan. Hon känner kärleken och ensamheten, lifvets fullhet och dödens hemlighetsfulla storhet, och hon har fått gåfvan att kunna nämna allt vid dess rätta namn.
Hvad betyder det då, om hon vill skildra människor från Värmland eller från Etna?
»Men det karakteritiska?» frågar man. »Det så intensivt karakteristiska, som sätter sin fullkomligt säregna prägel på 'Gösta Berlings saga'?» — kigger det inte nära till hands att tänka sig, att en diktare icke ändrar sin begåfning, därför att han ändrar vistelseort? Den som har en sällsynt skarp blick för det egendomliga, för väl denna begåfning med sig, antingen han ser på nordens eller söderns folk?
Till och med hvardagsmänniskor frapperas ju af det nya och obekanta betydligt starkare än af det gamla vanliga.
Och så har Selma Lagerlöf skrifvit denna
underbara dikt om Sicilien och gifvit den det underliga namnet »Antikrists mirakler».
I »Gösta Berlings saga» märkte man så väl, att författarinnan var uppfödd i Värmland och älskade detta vilda land. Men när man läser boken om Sicilien, börjar man nästan tro, att det är här Selma Lagerlöf är född. Då hon förtäljer återkomsten till Sicilien efter en landsflykt, så skildrar hon inte en annans känslor, det är hon själf som varit född där, det är hon själf som varit i landsflykt och som vänder åter hem till sin älskade, välkända, saknade ö.
Att från en resa skildra de pittoreska och karakteristiska drag, som frappera, är icke så svårt, det kan nog litet hvar göra, som sett sig om i världen och kan doppa en penna; men högst ovanligt är det, att en diktare efter en relativt kort vistelse i ett främmande land, kan sätta sig in i ett annat folks tänke- och talesätt, så som Selma Lagerlöf gjort det.
Hennes djupa, nästan divinatoriska blick har uppfattat det rent mänskliga hos detta främmande folk under alla nya och obekanta former och gått raka vägen till hjärtpunkten.
Och denna lugna, objektiva blick, hvarmed hon betraktar fenomenen, utan att tänka på att begagna dem till att kokettera med sin personlighet eller sitt vetande, just denna lugna blick gör, att allt speglar sig så sannt i den.
Om jag öfver hufvud taget skulle nämna den egenskap, som Selma Lagerlöf framför allt besitter, så är det allvar, »denna sällsynta sak», såsom Turgenjew kallar allvaret.
För henne är diktningen icke en lek, icke ett experiment, icke en estetisk, poetisk behandling af ett lyckligt funnet ämne; den är först och sist brinnande allvar. Lifvet tycks henne vara en mycket allvarsam sak, och hon talar med stort allvar därom.
Vi ha så mycket tillgjordt allvar, så mycket undervisande och docerande för både barn och vuxna, och det finns så många människor, för hvilka det att vara allvarsam nästan är det samma som att vara ledsen — eller till och med ledsam.
Nu är det emellertid så, att intet är så gladt som det sanna allvaret. Det är gladt, emedan det ser meningen i det mörka, och därför öfvergår det hvarken till melankoli eller till satir.
Och denna allvarets glädje är det som ger denna diktnings skönhet så mycken kraft.
Källa: Project Runeberg ·
