Ord och Bild: 1898

ETT BESÖK I MüNCHENS GI.YPTOTEK.

565

MEDUSA RONDANINI.

Trots motivets naturalistiska karakter är statyen dock ideelt behandlad, i det konstnären undvikit att alltför mycket uppgå i realistiska detaljer. Lifvet har koncentrerats i ansiktet, i mitt tycke det mästerligaste i museet och ett bland de bästa vi äga från antiken. Vi förnimma, huru den sofvandes andedrag tränga genom de halföppnade läpparna. Bakom de svällande ögonlocken ana vi hans vindruckna blick. Lemmarna hafva domnat. Sömnens medvetslöshet, rusets dvala hvilar tungt öfver den unga, kraftfullt sinnliga gestalten. En praxitelisk tanke i hellenistisk form är Silenen med Bcickos-barnet. Stödd mot en trädstam, med den vänstra hvilande foten tämligen långt framsatt, står silenen med barnet i sina armar, på hvilket han kärleksfullt nedblickar. Äfven här möta vi realismen, men mindre i motivet än i utförandet. Gruppen är ett alster af en sen, på ett studeradt anatomiskt återgifvande riktad konst, som i Marsyas' torso i Berlin når höjdpunkten i naturalistisk virtuositet. — Sprittande lif och yster glädje lysa ur den lilla vackra faunbyst, som på grund af en felaktighet i marmorn fått namnet »Fauno colla macchia» (satyren

med fläcken). Den är en kopia af ett bronsoriginal, som konstnären i den skarpa formgifningen och marmorns starka polityr bemödat sig att efterhärma. Samma virtuositet i behandlingen visa ett satyr-hufvud i brons samt den s. k. Winckel-manns faun, ett verkligen frappant lefvande marmorhufvud. Alla känna vi den täcka genreskulpturen Gossefi med gåsen. Säkert var gruppen (här återgifven i marmor) redan i forntiden mycket omtyckt, att döma af de talrika replikerna. Som fontänskulptur torde kompositionen stundom blifvit använd. Jag upptager vidare Medusa Rondanini, ett hufvud i hög relief i parisk marmor, om hvilket arkeologerna tvista, huruvida det är hellenistiskt eller det bör flyttas upp ända till slutet af 5:te årh. I motsats mot de äldre förvridna Gorgobilderna framträder

ROMERSK PORTRATTBYST.