Sida 294
Bland krimska tatarer. Två blad ur min dagbok af Anton Stuxberg. Med 7 bilder efter fotografier af författaren
270
tatarflickor i baktschisarai.
ren luft — det är hans gamla, sekelärf-da lifsvana från Centralasiens stepper, hvarifrån hans förfäder en gång kommit. Den vanan har han ännu icke kunnat lägga bort, och därför mår han så obeskrifligt väl i Krims klimat.
Dagen därpå gör jag bekantskap med Alimer Efendi, en lärd tatar, som följer mig genom khanpalatsets heligaste delar och berättar dess historia. När allt var ändadt och vänskapen beseglad, yttrade jag min önskan att lära känna en förmögen tatars bostad. »Ni skall få se min!» svarade han helt vänligt. Det var mer än jag hade väntat.
Den lärde tataren införde mig i sitt hus. Hans hustru öfverraskades helt na-
turligt af ett så sällsamt besök och försvann ögonblickligen. I hastigheten lyckades jag icke utfinna mer, än att hon var ung och vacker. Alimer besitter ett hus med flera rum, men inga fönster åt gatan -— alltså äkta österländskt. I köksdepartementet visar han mig en hel samling finputsade kokkärl af bleck och koppar, glas, tekoppar och dylikt. I mottagningsrummet är golfvet belagdt med dyrbara persiska mattor; kring två af dess väggar löpa svällande divaner; vid den tredje står ett skåp fylldt med de bästa och vackraste täcken; från taket, som är paneladt i romboidformigarutor, nedhänga hundratal af persiska schalar i olika mönster och olika färger. Vid åsynen af dessa schalar kunde jag icke motstå frestelsen att framställa den ogrannlaga frågan: »För hvem äro dessa schalar afsedda? Om er hustru lefde tio gånger sin naturliga lifslängd, kunde hon icke hinna använda dem alla, tänker jag.» »Mycket riktigt», svarade han leende; »min hustru använder så många hon behagar och önskar. För öfrigt hänga de där som prydnad, som tecken på förmögenhet. » »Hvem i huset ligger här på dessa svällande madrasser?» frågade jag. »Ingen», svarade han; »det är gästrum för vänner och bekanta.» Jag tillstår, att ett bättre gästrum än i Osterland hos en mohamedan, som alltid är gästfri och skyddar den, som kommit under hans tak, svårligen kan finnas. — »Hvar ligger ni själf och er hustru då?» frågade jag. »Där bakom», svarade han, i det han pekade bakom köksdepartementet. Jag fick lof att titta äfven dit in, men icke längre — ty i nästa rum hade hans obeslöjade hustru tagit sin tillflykt för att undgå den oväntade främlingens blickar.
Källa: Project Runeberg ·
