Sida 201
John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
john ruskin.
185
Under åren 1849—1855 utgaf Ruskin fyra betydande arbeten, »The seven lamps of architecture», »The stones of Venice», »Prærafaelitism» och »Giotto and his works in Padua», alla prisande gotiken på renässansens bekostnad. Att läsa dem är att mätta sin själ med skönhetsintryck. All jordens härlighet i natur och konst tecknar han för oss i ett språk så varmt och lefvande, att man ovillkorligen ryckes med. Granskogen i Jura, granar i soluppgång, alpsnö ochj åskby, Giottos »Campande» i Florens, St. Markuskyrkan i Venedig, Andrea Dandolos graf, Rosettis »Virgin in the house of St. John», Holman Hunts »Light of the world», bild på bild visar han oss, den ena mera hänförande än den andra.
I »Modern painters» — en diger bok i 5 band, försedd med illustrationer af författarens hand — uppträder Ruskin med skärpa mot den härskande konventionela riktningen inom konst ock kritik. Hörnstenen för all sann konst är individualism. Då han uppmanar sina lärjungar att studera grekisk konst, försummar han aldrig att tillägga ett varnande: »Men kom ihåg, att det icke är modeller att efterhärma; ni äro icke greker, utan — bättre eller sämre — ni äro engelsmän och kunna icke frambringa något godt, utom hvad edra engelska hjärtan ingifva eder och Englands himlar lära eder.» Den enda doktrin han gillar, är — afsky för allt doktrinärt, »och», tillägger han i en .af sina föreläsningar, »ingen af mina lärjungar skall någonsin bli en ruskinian; han skall icke följa min ledning utan sin egen själs maning och sin skapares bud.»
Ruskin har fått många anklagelser för att motsäga sig själf. Han är för stor entusiast för att vara strängt konsekvent och för modig att icke erkänna en ny uppfattning. Men grundprinciperna i sin konstteori har han alltid förblifvit trogen. L'art pour 1'art-teorien bekämpar han med ifver. Den sanne konstnären säger icke »konsten för konsten», utan »konsten för naturen och skönheten». Konsten lefver af tillbedjan inför naturen men dör af träldom under människor.
Konstnärens förhållande till naturen är den första stora frågan. Han bör nalkas henne i hjärtats enkla ödmjukhet, intet förkasta, intet förakta, intet välja, intet
john ruskin (1857). handteckning af george richmond.
idealisera. Om välja är en förmätenhet, så är idealisera ett vanhelgande. Inbillningen har ingenting att skapa, dess roll är att genomtränga sanningen, sammanbinda och återställa sanningen. »Hvarför ljuga, när verkligheten är så vacker? Att icke se skönheten hos en svala, men tro sig kunna skänka den åt en seraf, hvilken dårskap! — — Om ni icke tycker om att betrakta fåglarnas vingar, som Gud gifvit er att se och vidröra, hur skall ni då kunna betrakta och teckna några inbillade änglavingar, som ni icke kan se? Känn först detta lif utan att förneka det andra, men var fullkomligt säker på att den plats, där ni nu är, angår er. Framför allt försök icke under form af mysticism eller idealism att undervisa naturen eller förbättra Guds verk.»
Den snedvridna realismen inom konsten har Ruskin många och stränga ord för att demaskera. I stället för att måla naturen, målar den allt det afskyvärdaste som mänsklig fabrikation åstadkommit: fabriker, trottoarer, lokomotiv, åkardroskor, bicyc.lar, värdshus och järnvägsbankar -—
Källa: Project Runeberg ·
