Ord och Bild: 1898

BLAND KRIMSKA TATARER. 5

ver, här förbi àr vägen!» Pliktskyldi-gast lyder jag order, isynnerhet som jag vandrar på hennes (eller hennes mans) dyrbara mark. När jag så passerar henne och hennes sällskap, far jag ytterligare besked: »Ni må fotografera, men på inga villkor mina flickor!» (hon menade kvinnorna, som arbetade i tobakslandet på backsluttningen, dit hon såg att jag ville; kanhända menade hon också sina kvinnliga kaffedrickande kamrater i gröngräset).

Efter fullbordadt ärende återvänder jag till den välvilliga korpulenta frun, som med en viss oro följt mina operationer i backen. Jag tackar henne för vänligheten att låta mig få taga en god bild af Derekoj från hennes mark, och så vandrar jag åter till Jalta, högst nöjd med hvad jag fått skåda i det vänliga tatarsamhället.

II.

Ungefär halfvägs mellan Sevastopol och Simferopol ligger Baktschisarai, »trädgårdarnes palats» (såsom namnet lyder i svensk öfversättning), de krimska kha-nernas residens från 1518 till 1783. Med spänning motsåg jag det ögonblick, då jag skulle få skåda denna egendomliga stad, om hvilken jag läst och drömt så mycket. Och sannerligen: verkligheten svek icke förväntningarna!

Vid järnvägsstationen Dschankoj, som ligger ett par kilometer utanför staden, mötte vid bantågets ankomst en hel samling åkare, alia naturligtvis tatarer. Bland dem iöll mitt val på en geistlig och korpulent medelålders man, som sedan blef min kusk, när sådan behöfdes. Med honom färdades jag' till Centralhotellet, en tatarisk »han» eller karavanseraj, där

tatarer i baktschisarai (en kusk och ex kock).

jag fick min bostad i ett ganska drägligt rum en trappa upp, med utsikt åt gatan.

Baktschisarai är sig ännu fullkomligt likt som på den tiden, då den siste khanen för något öfver etthundratio år sedan afträdde sitt land och sin stad åt ryska kejsarinnan. Allt är äkta österländskt, allt är tatariskt; där spåras föga tecken af rysseri, eller åtminstone så litet, att det knappast märkes. Genom staden, som ligger utmed floden Djuruk-su, inklämd mellan höga berg på båda sidor, löper en enda lång, buktande hufvudgata. Till höger och vänster därom ligga på bergsluttningarna små hus och trädgårdar; här och där uppskjuta vackra, smärta minareter.

Hufvudgatan omgifves på sidorna af salubodar och verkstäder, där den tatariska industrien ännu frodas i all sin ursprungliga och egendomliga enkelhet,