Sida 60
Två svenska kärlekskorrespondenser från den sirliga stilens tid. Af Oscar Levertin. Med 7 bilder
56
OSCAR LEVERTIN.
TITELBLAD TII.L »LA PRETIEUSE» (PARIS 1656—58).
Och fast han purpur rödh ähr med blodzfärgan
tecknadh,
Befalt han aldrig än uthgiuta något blodh.
Dahlstjernas kungaskald samlar som i ett kolossalt kuriosakabinett från tiden alla stilens kostbarheter och sällsamheter. Under frihetstidens nyktra period med dess nit om den allmänna hushållningen aftog ändtligen detta poetiska slöseri. Men ännu Kolmodin, när han i sin lutherska kvinnospegel skall skildra Abisag af Sunnems orientaliska skönhet och om hennes ögon säger:
Tvenne fönster med demanters rena glans Och öfverst härligt tak med sköna lockars erans,
har ej glömt traditionen och ej heller Eldh, när han symboliserar äktenskapet med en konsert, där mannens herravälde är basen, hustruns foglighet diskanten, bägges balans att lika råda tenoren och
hustruns vänlighet alten. Den hederlige Mörk i Alarik och Göthilda använder kanske sist stilens förlegade garderob.
Den preciösa och galanta stilens fader i svensk dikt är Erik Lindschöld. Han är direkt påverkad af Voiture, och i hans kärlekssonetter och epigram till en hård skönhet skymtar en af den preciösa diktens klassiska figurer också i vår litteratur — la belle inhumaine. Fullkomligt typisk är hans La Jalousie contre imc serviette. Man höre:
När jag vill kyssa dig, Cloris, du dig bortvänder. Där dock een serviette den gunsten ofta händer Att han rör munnen din, ja tryckz ock gnidz
därpå,
Hvij må då icke iag den samma lycka få.
Nekas kan dock ej, att detta kanske närmare erinrar om gracen i de verser Marcarille citerar, medan han låter Ca-thos och Madelon lukta på parfymen i sin peruk, än om Voitures madrigaler, alltid frälsta från faddheten genom sin öfverlägsna impertinens.
Lindschöld inleder den diktning af »pièces fugitives», som Dalin skulle så ifrigt idka. Hur många hundra sådana små dikter har ej Lovisa Ulrikas skald dragit fram ur sin sidenväst och under accom-pagnemang af skrattsjuka friska flickröster läst upp i Drottningholms alléer eller i de svenska herrgårdarnas löfsalar — lustigheter, artigheter och elakheter om en grefvinnas iskällare, om en friherrinna, som binder ett grönt band i håret, om den spotska Doris, som föll af hästen och stötte sig där bak, om den hycklande Celinde, som låtsades läsa i sin bönbok. Annu i Tankebyggarnes orden kring den goda Uranie, som hade ett stycke af en preciös dam i sig, vid sidan af så mycken sann och okonstlad kvinnlighet, sysslade man, ehuru tafatt, med denna poetiska lek, men först gustavia-nerne nådde mästerskapet, kunde fånga ett infall i en dikt som ett kronglas
Källa: Project Runeberg ·
