Sida 450
Bergen och Bergenutställningen. Af H. Wiers-Jenssen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 6 bilder
4i 6
H. WIERS-JENSSEN.
bergensare; en egendomlig stad, där ned-ärfd sed var högsta lag, men där det pulserade ett ungt lifslustigt blod under de gamla formernas styfva korsett; en stad, som var ett rike för sig själf, ett välståndsrike med en jordmån, i hvilken karakterer och original växte och trifdes — just en födelsestad för Holberg och för Norges första seen: så tedde sig Bergen ända långt in i detta århundrade.
Naturligtvis är åtskilligt af detta nu förändradt och det i ganska afsevärd grad — Bergen är intet norskt Rothenburg ob der Tauber, som legat alltför undangömdt för att århundrandenas svall skulle kunna nå det. De moderna kommunikationerna ha här som öfverallt annanstädes afslipat kanterna, både de kanter, som närmast voro att betrakta som utväxter, och åtskilliga af dem, som gåfvo staden dess prägel af originalitet. Och
de gena vägar, som en gång buro bergensarne ut öfver hafvet till Europa, de föra nu Europas alltjämt växande turistström till Bergen, och ofta är denna ström så strid, att den tyckes helt öfver-svämma staden, förvandla dess minnen till utställniffgsföremål, dess folk till engelsk- och tysktalande ciceroner. Och dock — fastän Bergen blifvit en norsk stad, hvars insatser i det nationela arbetet
ha varit af allra största värde, fastän den blifvit knutpunkten för den norska turisttrafiken och tidtals verkar kosmopolitisk — tidens nivellerande och uniformerande krafter ha icke förmått helt och hållet utplåna säregenheten hvarken från staden eller från dess invånare. Dess utseende och dess lif äro som de ansikten, hvilka man kommer i håg, t. o. m. om man sett dem helt flyktigt; man må nu känna sig tilltalad af staden eller icke — banal
Källa: Project Runeberg ·
