Sida 205
John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
89
ner, ordnar omkring sig en hop medförda besynnerliga saker: mineralier, mynt, teckningar, fotografier — »diagrammer», som han kallar dem. Så kastar han tillbaka sin långa, svarta professorskappa och med henne, tyckes det, hela universitetsortodoxien. Han talar, och man är nästan böjd
gar dem, ber dem räcka upp händerna. Uppmuntrad, angriper han nu ämnets kärnpunkt, improviserar, hejdar sig, visar sina diagrammer. Där är t. ex. ett lejonhufvud af en pseudoklassisk skulptör, mot hvilket han som kontrast sätter ett tigerhufvud från Zoologicai Garden, tecknadt af Millais. Vid
katedralen i rouen. handteckning af john ruskin (i835 .
att tro sig böra en präst hälla ett andligt föredrag. Det är som om han läste omsorgsfullt skrifna satser. Han betonar sina fraser, balanserar sina perioder, behärskar sina händer, släcker blicken. Men småningom får han lif. Han glömmer att se på de döda bladen på bordet och betraktar i stället åhörarnas lefvande ansikten. Äro de med? Han kan icke fortsätta utan att veta det. Han frå-
åsynen af denna kontrast brister auditoriet i skratt. Men det är icke nog, man måste ge en pittoresk föreställning om saken. Mästaren hängifver sig helt och hållet åt stundens inspiration, intet återhåller honom längre. Talar han om fåglar, härmar han den som flyger och den som kråmar sig. Säger han att gravering är konsten att rispa, härmar han katten som klöser. Auditoriet skulle hvissla
Källa: Project Runeberg ·
