Sida 533
De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton
491
organisation för tyranni, lidande och last. Paul Hervieu är denna societets skildrare. Orsaken hvarför det genom hans böcker går liksom ett sorl af grymhet, det är den, att man ständigt hör rörelsen af alla dessa små trådar, som skänka ett konstladt och flyktigt lif åt de arma marionetter, som kallas människor.
»Sur 1'herbe mölle, dans la nuit, les jeunes filles aux cheveux de violettes ont dansé toutes ensemble, et l'une de deux faisait les réponses de 1'amant.
Les vierges ont dit: »Nous ne sommes pas pour vous.» Et comme si elles étaient honteuses, elles cachaient leur virginité. Un aegipan de pierre blanche jouait de la flute sous les arbres.
Les autres ont dit: »Vous nous viendrez cher-cher.» Et elles luttaient sans énergie en mëlant leurs jambes dansantes. Les tuniques flottaient dans l'ombre de la lune.
Alors chacune, se disant vaincue, a pris son amie par les deux oreilles comme une coupe par les deux anses, et, la tete penchée, a bu le baiser.»
Författaren till denna lilla dikt och till hundra andra lika fulländade, publicerade under titeln Chansons de Bilitis, vill i vår moderna mänsklighet, som han anser vara fördärfvad af tjugu århundradens kristendom, på nytt inympa den hedniska skönhetskulten. Uppgiften är lika svår som lockande. Man tillintetgör icke historien så lätt, och det kräfves annat än litteratur — hur lysande den än må vara — för att gjuta nytt blod i vårt gamla samhälle. Om konst kunde föra till målet, skulle Pierre Louys för visso vara denne ny-heden-doms sanne och segrande profet. Ingen af dessa senare års litterära framgångar kan jämföras med den, som kommit hans roman Aphrodite till del. Det var mera än nyfikenhet, det var uppriktig beundran i denna succés, en sällsynt sak i denna tid, då hopen framför allt strömmar samman kring det som skänker den ett lågt nöje.
Det är sant, att de okyska alexandrinska sedemålningarna måhända icke voro helt och hållet utan sin andel i denna oerhörda succés. Men boken är så förtjusande, att man i dess framgång framför allt måste se en triumf för konsten, och att till och med de, som skulle ha varit frestade att protestera i anständighetens namn, icke ha kunnat finna uttryck för annat än beundran. Zola har — i en helt annan genre, det är sant — aldrig varit i åtnjutande af en sådan undantagsrätt. Saken är, att Pierre Louys
pierre louys. Ur le Livre des masques.
är diktare. Hans själfsvåldiga fantasi är så full af behag, hans bedårande kurtisaner strö så mycket rosor kring sina förtrollande steg, att man med eller mot sin vilja tvingas att med dem framhviska deras tillbedjansvärda bön. Och icke ett ögonblick kan den mest ömtåliga smak känna sig sårad i hans sällskap. Har han icke dedicerat sina- Chansons de Bilitis »till de unga flickorna i framtidens samhälle»? Det ligger ingen utmaning däri, endast den uppriktiga öfvertygelsen, att det sköna alltid är kyskt. Och unga flickor skulle i själfva verket också kunna läsa denna bok: den skulle helt visst bringa oro i deras sinnen, men den skulle icke stöta dem. Nakenheten kan icke verka stötande, då den är skön. Hos Pierre Louys synes själfva lasten ren. Hvarför icke erkänna denne utsökte konstnär som han ärr Äro icke det adertonde århundradets galanta målare i dag en ära för våra museer? Författaren till Aphrodite är litteraturens Boucher.
Ännu en romanförfattare, ännu en hedning: Hugues Rebell. Men denne har våldsammare och bjärtare färger på sin palett. Hans nuditeter utmärka sig för en yppig och lysande karnation. Formens renhet, gestens skönhet få här gifva plats för skådespelets yppighet. Det är en rik, öfver-flödande och stormig orgie: Rubens eller Veronese.
I Nichina, som med ens har bragt Hugues Rebells namn upp i det fulla dagsljuset — förut var det endast kändt i litterära kretsar genom några utsökta poetiska
Källa: Project Runeberg ·
