Ord och Bild: 1898

492

LOUIS DUMUR.

hugues rebell. Ur Mercure de France.

■och filosofiska fantasier sådana som hans Chants de la pluie et du soleil eller genom de spirituela och ogudaktiga historierna i hans Magazin d'auréoles ■— i Ni-china frambesvärjer författaren en yppig och lasciv bild af det XVI:de århundradets Venedig, en enorm fresk, drypande af guld, purpur, blod och smuts, med ett tåg af okyska kvinnor, utsväfvande herrar, prakt-lystna biskopar, liderliga munkar, konstnä-närer, poeter, morer och krigare. Hufvud-personen är också här en kurtisan, men hur olik Pierre Louys' hjältinna! Mellan den feta venetianskan och den delikata lilla grekinnan ligger hela den vidd, som skiljer materialism från sensualism, köttet från nerverna, rödt från rosa, glupskheten från begäret, vällusten från njutningen. Det fel man skulle kunna förebrå Pierre Louys vore klemighet, Hugues Rebells vore brutalitet.

En ny roman af samme författare, la Femme qui a connu Vempereur, som nyss har publicerats i Mercure de France, är icke mindre tilldragande — och icke heller mera att rekommendera för pryda läsare. Denna gång har Rebell stannat vid en epok, som nära nog är samtida med vår egen och som alltså tillåter den fria hållning och den mångfald i iakttagelser, som utmärka den moderna romanen, medan den på samma gång är tillräckligt historisk för att ännu -en gång gifva hans lidelsefulla kärlek till det förflutna tillfälle att breda ut sig i en roande och fin rekonstruktion. Det är det andra kejsardömet han här har satt i seen. Man har förebrått Rebell den nästan paradoxala fantasi, med hvilken han tecknar sina personer; därifrån och till anklagelsen

för att göra »modehistoria» är steget icke långt. I la Femme qui a connu Vempereur finner man en Napoleon III, tecknad med fulländad rättvisa, med en mycket säker smak och med en mycket spirituel sanning. Den är det bästa svar författaren

till Nichina kunnat gifva sina kritici.

^

Allt hvad denna franska humor äger finast, mest genomträngande och mest genom-arbetadt är på ett hänförande sätt representeradt hos Jules Renard. Men denna humor bör, alldeles säregen och stundom rent klassisk som den är, noga skiljas från sina båda stamförvandter: »esprit'n» och »bla-guen». Jules Renard har ingenting af hvad man kallar parisisk esprit eller rättare sagdt af boulevardesprit. Hans talang är grundad på ett långsamt studium, på minutiösa iakttagelser, ur hvilka han väljer ut det drag, som synes honom intressant, den detalj, som ingen annan har lagt märke till och som ger karakter åt det föremål han berör. Esprit'n betjänar sig af abstraktioner, den drar det komiska ur högen af idéer. Jules Renard tar verkligheten på kornet. Ännu mindre är han en »blagueur». Han skiljer sig väsentligt från dessa författare med bizarra mystifikatörhjärnor, som man brukar sammanfatta under benämningen humorister (»auteurs gais»), och med hvilka han stundom orättvist förväxlas. Jules Renard är ensam i sin genre, åtminstone för närvarande, medan det vimlar af kvickhetsjägare ; men han följer den sanna franska traditionen, och hans förfäder i rätt uppstigande led äro våra stora klassici, Moliére, la Fontaine, la Bruyère; i synnerhet den sistnämnde, på hvilken han ofta kommer en att tänka.

Ända sedan hans Sourirespincés, hvilka först skapade denne egendomlige författares namn, kan man i Jules Renard hälsa en beundransvärd ironiker. Det fanns i denna lilla volym en typ, flyktigt skisserad, en liten tålig och beskedlig gosse, som strax blef berömd. Poilde-Carotte (han har senare i en annan bok tagit upp typen på nytt och fulländat den) blef Jules Re-nards David Copperfield eller Jack. Han hade endast behöft dikta en romanhandling omkring honom för att göra honom lika universelt populär som hans båda föregångare. Tyvärr har den bredare kompo-