Sida 535
De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton
DE NYKOMNA I DEN FRANSKA LITTERATUREN.
493.
sitionen aldrig varit hans starka sida. Hans typer, ty han har skapat flera, äro tecknade blott med några små drag utan att sammanbindas af en historia, blott med några korta, karakteristiska anekdoter; och om än detta är tillräckligt för en subtil läsare, kräfver mängden dock alltid en kraftigare sås. En enda gång har Jules Renard försökt skrifva en roman; men om också VEcornifleur visserligen bildar en bok, har ban likväl här gått tillväga på samma sätt: det är en serie af fragment, som det icke fullt har lyckats författaren att sammanbinda till en enhet.
Jules Renard skrifver alltjämt »sidor». Däri har han blifvit mästare. Miniatyren är hans område. Och om det är sant, att en sonett utan fel uppväger en stor dikt, då äga vi i honom -— det är allas mening — en af våra bästa prosaister. Än ironisk och grym, än vek och drömmande, en lättrörd poet och en iakttagare af det pittoreska, ständigt ytterst säker i språkets konst, har han som ingen annan gåfvan att behaga, roa och med några outplånliga streck fånga de flyktiga intryck, af hvilka lifvet i det hela består.
En del af hans små stycken, fulländade i sin form, skola i sinom tid blifva synliga i alla antologier. Se här en, hämtad ur hans senaste bok, Bucoliques.
Une Rose d'automne.
»C'est une houppe de senteur, e'est un nid d'ailes de papillon. C'est une étoile de la danse.
Elie s'épanouit trop vite dans une flüte d'eau puré, près de la lampe. Chaque matin je donne un coup de canif à sa tige. Elie qui s'élançait gracieuse, elie ne sera bientot qu'une naine. Déjà elie perd pied, et le col de sa flüte la serre.
Elie regarde toujours de mon coté d'un oeil voilé de multiples paupières.
Ou, si je dis des vers, elie m'écoute, comme une oreille penchée.
Ce soir, sa première feuille tombe, avec le bruit seulement qu'il fallait pour m'avertir. Puis une autre se détaché. C'est son automne qui commence.
Elie ne se dépouille qu'à regret, et s'arréte souvent, prise de pudeur.
Il faut que je 1'aide, que d'un doigt sensuel j'écarte ses dessous à peine rosés et que j'aille jusqu'au coeur.
Et le coeur aussi se désagrège.
Longtemps ses parfums lui survivent et flottent, libres, autour de moi.
Des feuilles mortes, j'applique à mon front les pius fralches, que la chaleur recoquille.
Je måche mélancoliquement le reste.»
— -— Som dramatiker utmärker sig Jules Renard för samma precision och samma
JULES RENARD. Teckning för Ord och bild.
skarpa iakttagelse. Icke heller där lämnar han det lillas genre. Han är en ciselör. En akt är nog för honom. Särskildt bör nämnas le Plaisir de rompre, ett delikat mästerverk, som, kreeradt af Jeanne Gra-nier, har gjort stor lycka.
III.
Dramatiska författare.
Teatern har under dessa sista år undergått en märkbar utveckling, nästan en revolution. Publiken har ändtligen tröttnat på de gamla formlerna och bestämt sig för att föredraga en sannare och mindre konventionel konst, en konst som står lifvet närmare. Därifrån härleder sig en konstellation af nya författare, för hvilka teatern, som ända dittills varit okänslig för de rörelser, som ombildat romanen och poesien, har slagit upp sina portar på vid gafvel, och af hvilka några redan ha uppnått vackra framgångar.
Bland dessa nya intar Maurice Donnay en plats för sig själf. Det går genom hans pjeser en förtjusande ton af erotik, fullständigt modern, på hvilken diktaren sätter spets genom en krydda af fantastik från »Chat-Noir», till hvars förnämsta stjärnor han fordom hörde och hvarifrån hans rykte först började spridas. Amants på Renaissance och la Doidoureuse på Vaudeville äro de bland hans stycken, som mest applåderats. Man kände redan hans fina, paradoxala och gäckande esprit; han visade här,, att han också ägde tårarnes gåfva. Men den rörelse han känner är aldrig konven-
Källa: Project Runeberg ·
