Sida 536
De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton
494
LOUIS DUMUR.
maurice donnay. Ur la Revue des rezmes.
tionel, aldrig banal; den är byggd på mycket enkla saker, melankoliska stunder, o-märkliga slitningar i hjärtat. Kärleken hos Donnay är hvarken passion eller last, ännu mindre är den tillgifvenhet eller begär att offra sig själf; den är en förälskelse blott, och denna förälskelse gränsar ofta till galanteri. De älskande bryta med hvarandra, försonas och skiljas: det är det vanliga temat. Öfver Donnays personer ligger det liksom en slöja af ironi. De tyckas vara rädda för att göra sig löjliga, om de visa sig allt för ömma, de liksom spela komedi för sig själfva; och likväl lida de, lida af kärlek, eller kanske af oförmåga att älska.
Det är något af Marivaux hos Maurice Donnay.
*
Henri Lavedans esprit är skarp, bitande, skärande, den stöter till satiren; den är elak på ett oemotståndligt lustigt sätt och med en ton af bitterhet, som uppkommer just genom öfverdriften i själfva skrattet. Det är den stora världen, rikedomens och aristokratiens värld (det är för öfrigt i våra dagar svårt att skilja dem åt) som har det sorgliga privilegiet att gifva Henri Lavedan stoff till hans bitande kvickheter. Han gisslar den obarmhärtigt, han hakar sig med raseri fast vid dess dumhet och dess obetydlighet ännu mera än vid dess laster och oegentligheter. Det är den ruttna societeten i en nation på förfall, en societet som existerar endast genom snobbis-
mens styrka och modets allmakt. Lavedans mondäna typer, klubbherrar, gamla flickjägare, lastbara eller flirtande kvinnor, alla ha de det gemensamt, att de vilja roa sig genom alla tänkbara medel och att de midt i de sämsta dårskaper endast lyckas ha vidunderligt tråkigt. De äro alla bragta ur jämnvikt af lifvet, uttömda, utlefvade, de ha icke tillräcklig substans kvar i sina stackars hjärnor för att tänka eller älska. De ha inga lidelser, de ha icke ens den vulgära nyfikenhet, som, också den, kan binda en kvar vid lifvet. De äro groteska figurer ur en öfverciviliserad värld, groteska figurer som öfverdrifva sig själfva för att posera för galleriet.
Det skulle vara sorgligt, om det icke vore så underbart komiskt. Det finns en bättre utväg än att harmas, nämligen att skratta; och Lavedan är i det hänseendet en förträfflig lärjunge af Moliére, den Moliére som skref les Précieuses ridicules. I le Prince d'Aurec, les Fe tar ds och framför allt i le Nouveau jeu har han gifvit verk, som täfla med det bästa som skapats af dramatisk satir, och han har föryngrat denna genre genom uppfinningsrikedomen i handling, genom dialogens öfverraskningar, genom den lustiga jargon han låter sina personer tala och genom ursprungligheten i den kvickhet, som han öfver allt öser ut med fulla händer.
henri laved an. Ur la Retme des revues.
Källa: Project Runeberg ·
